»En måtte fäll få ha ögona hvar en vill,» svarade Magnus och tog sig på måfå en strömming. »Eller ska di kumderas me’, likasom armarna?»
Anders Jonsson svarade ingenting, men han högg en stor potatis midt itu med knifven och vände på hufvudet åt hustrun, framkastande med samma snäsiga ton:
»Hva’ säjer hon om jänta’ där inne nu då? Ska en kanske ha’na liggande länge nu midt i bråaste tiden?»
»En får fäll si, när hon har stöpt öfver’na,» svarade mor Lovisa lugnt och började att med en stor träslef ösa upp gröten i stenfatet.
»Har ho’ inte hunni’ me’ det än då?» frågade mannen lika snäsigt som förut.
»Jag skulle fäll först höra hur det va’ me’na!» svarade Maja lugnt som förut och vände sig sedan till mor Lovisa: »Vill ni ta’ med er en spilkum vatten och komma me’ in, så ska vi si hur det är fatt.»
Därpå tog Maja pannan af elden, och mor Lovisa följde med henne med en spilkum vatten.
Karlarna fortsatte att äta under tystnad, sedan Karin satt fram grötfatet på bordet. Fiskar-Olle försökte att få i gång ett samtal om rågen och utsikten att få något för den fram på hösten, men det gick inte annat än med enstafviga ord, och när de slutat äta, stego de upp, knäppte ihop händerna och bockade sig långsamt för bordet, sade sedan tack åt husbonden och gingo sin väg, den ena efter den andra.
Anders Jonsson själf gick in i kammaren på andra sidan och stoppade sin pipsnugga.
När pigorna blifvit ensamma i köket, halfhviskade Karin till de andra: