»Det va’ inte mycke’ som Magnus fick i sej, inte. Han ä’ allt illa tokig i Lina, stackare.»
»Hm! det vet jag visst!» sade den yngsta af flickorna, en ljushårig jänta på sjutton, aderton år, »får han inte henne, så måtte det fäll finnas andra som sir lika så golika ut.»
Nu kom mor Lovisa ut från Lina med pannan i handen och efter henne Maja med spilkummen.
»Har far gått ut?» frågade hon flickorna.
»Nej, han ä’ inne i kammarn,» svarade Karin.
»Då ä’ det fäll bäst vi går in till’en me’samma, eller hur, Maja?»
»Kanske det. Men kom ihåg nu hva’ jag sa’: det sir illa ut, om Jonsson inte ger me’ sej.»
»Men från vette’ blir hon fäll ändå inte?» frågade modern och satte pannan ifrån sig i spisen.
»Ja, det kan en aldrig veta. Och det ä’ så godt te’ bereda’n på det värsta, så blir det så mycke’ bättre se’n, om det går åf för mindre.»
Det tyckte mor Lovisa var klokt taladt, och så tog hon då Gud i hågen och steg in i kammaren, och kloka Maja seglade efter i hennes kölvatten, med spilkummen, i hvilken det smälta och hastigt afkylda blyet låg på bottnen i underliga snirklar och kroklinjer, som sågo ut som stelnade maskar.