När de kommo in, stod Anders Jonsson borta vid sin gamla gulmålade klaffbyrå, där han hastigt sköt igen en låda och vände sig om som om han blifvit obehagligt öfverraskad. Han sög ett duktigt bloss ur pipan, bolmade ut med röken och frågade med barsk ton:
»Hvad ä’ det frågan om? Hvad ska ni här inne med det där tråtyge te’ göra?»
»Jag tänkte du ville fäll höra hur det ä’ med flickan våran ändå,» svarade mor Lovisa, som inte var så lättskrämd af sig.
»Står det te’ läsa i skåln där, det då?» fortfor mannen och försökte se tviflande ut, men kunde inte låta bli att kasta en halft förargad, halft skygg blick på Maja, som gick fram och ställde spilkummen på bordet borta vid fönstret.
»Det kan allt hända, det!» sade hon i detsamma och spände ögonen i honom. »Om Jonsson vill komma hit nu, så kan han själf få si.»
»Jag ger håken både henne och hennes trollkonster!» mumlade han och ville gifva sig af ut.
Men nu var det hustrun som ställde sig i vägen för honom, i det hon helt kärft yttrade:
»Du borde fäll kunna bära dej åt som folk, när det gäller det enda barnet vi har. Och har nu Maja en gång gjort sig omak och kummi’ hit, så ska du fäll också höra på hvad hon har te’ säja. Och det säjer jag ifrån, att vill du inte det, så far jag te’ stan och tar flicka’ me’ mej och frågar doktorn, och då får hon ligga kvar där te’s hon blir frisk igen, och tycker du att det blir billigare ...»
Men se kostnaden, det var just att taga Anders Jonsson på hans ömmaste sida, hvarför han också helt fogligt vände om på halfva vägen, makade sig med långsamma steg fram till fönstret och sade så pass vänligt att det inte alldeles såg ut som om han ville bitas:
»Nå ja, jag får fäll höra på hur det ä’ fatt då. Men när det ä’ midt i bråaste andtiden, så kan ni fäll inte undra på om en blir sint öfver eländet.»