»Nenej, men si pröfninga’ kommer inte precist när en har skuradt och i ordning,» utbrast Maja långsamt. »Ho’ passar allt på när ho’ kan komma illa te’, för annars skulle vi fäll inte ta oss så värst åf’ena. Men titta nu, ska Anders Jonsson få si. Sir han den där runda blyklumpen, som det går ut alldeles som stålringar ifrån, och sir han hur en åf de där stålringarna sitter fast ve’ en annan liten klump, som sir ut som ett hjärta?»
»Jaa, så sir det ut!» svarade Anders Jonsson och stirrade i spilkummen. »Men hvad ä’ det det ska betyda då?»
»Jo, det betyder att flicka’ har fått solsticke’ och att det står åt både bröste’ och hufve’ på’na!» svarade Maja med bestämd ton.
»Inte sir jag någe’ hufve’, inte!» återtog Anders Jonsson och stirrade envist i vattnet.
»Jaså, hvad ä’ det där då, som ligger strax breve’ hjärtklumpen? Och som hänger ihop ve’ den med de där krokiga trådarna? Ä’ det inte ett hufve’, det?»
»Det tycker jag en blind borde kunna si!» inföll mor Lovisa afgörande.
»Jaså — jaja — si den fäste jag mej inte ve’!» medgaf Anders Jonsson.
»Ja si, en får lof te’ vara lite’ van ve’t ska jag säja,» återtog Maja med aldrig svikande säkerhet och skvalpade litet på spilkummen, så att de lösa bitarna ändrade plats och bildade nya figurer på bottnen. »Men nu ska vi titta på lite’ annat me’.»
»Står det hvad en ska bota’na me’ också?» frågade Anders Jonsson, som det tycktes allt mer och mer intresserad.
»Det kommer se’n, det!» svarade Maja och kastade en hastig blick på Lovisa, som nickade helt omärkligt, liksom till tecken af godt samförstånd. Därpå återtog hon helt långsamt, som om hon haft svårt att läsa sig till hvad hon ville veta: »Sir Jonsson den där raka biten, som ligger på ena sida’ och har liksom en hufve’knopp me’ en hatt på?»