»Jaa, nog sir jag den!» svarade Jonsson och tittade åt motsatta hållet. »Ä’ de’ meklamente, det då?»
»Det kunde allt hitta på och hända, det,» fortfor Maja, »och om jag inte sir alldeles för tokigt, så ä’ det inte mer och inte mindre än en karl, som ligger te’ huse’!»
»Hå kors i alla tider! Ge’ mej si!» ropade mor Lovisa lifligt och böjde sig fram öfver spilkummen.
»Ja, ser I inte där, mor Lovisa, att han vänder hufvet rakt åt hjärteklumpen där bortnas?»
»Ja, ta’ mej dalern gör han inte ock!» ropade Lovisa allt mer och mer intresserad af hvad hon trodde sig se.
»Syns det om han har någe’ ock?» frågade Anders Jonsson med spefull ton. »För annars är det fäll inte värdt att han omakar sej!»
»Åja, utan ä’ han inte,» svarade Maja; »och om det ock skulle så vara, så gjorde det fäll ingenting, när han kommer te’ rikaste bond’ på hela ön.»
Anders Jonsson var lika litet som någon annan dödlig okänslig för smicker, och han kunde inte låta bli att stryka sig om hakan med själfförnöjd min; men som han började ana satans list, återtog han genast med betydligt kärfvare ton än förut:
»Prata nu inte tocke’, utan tala hellre om hvad en ska göra för te’ få jäntan på bena igen.»
»Det ä’ just det vi ska titta efter nu!» sade Maja försiktigt och kastade en hastig blick på mor Lovisa, som fortfarande stod försjunken i betraktande af spilkummen.