»Hå, han får fäll vänja sig,» svarade Österberg lugnt, »så har jag fått gjort och di andra med!»
»Och så lär di ska vara så envetna, och inte vill di äta strömming!»
»Blir di hungriga, så går nog det me’, tänker jag,» menade Österberg trankilt som vanligt: »och när jag nu far te’ stan med siken, så tänkte jag få fast i någon som kunde passa.»
»Ja, men ta inte nå’n ung spoling, det säjer jag dej, far!» förmanade gumman. »Kom ihåg att Edla ä’ på sjuttonde åre’!»
»Nå kors ja, det vet jag fäll! Men inte kan jag fäll för det ta en gammal en, som inte nå’ orkar. Så mycket guss ol har du väl präntat i’na, så inte det är någe’ farligt, vet jag!»
»Ja, det är ju det jag säger, att en får fara varligt!» återtog gumman.
Edla hörde på, men låtsade inte om något, där hon satt och vindade upp garnet för nätbindningen till vintern. Men i sitt sinne log hon åt gummans bekymmer och kanske också en smula åt farsgubbens säkerhet; fast nog tyckte hon att det skulle vara en underlig en, som skulle komma henne att tänka på »tocke där skräp», som hon plägade kalla kärlek och giftasfunderingar, när hon på kyrkfärderna till Blidön träffade de andra unga flickorna från öarna rundt omkring. Ingen af de förra drängarna hade hon brytt sig om, fastän de nog gjort sina försök att vara artiga på sitt vis, och de voro ju ändå raska och duktiga skärgårdspojkar alla tre — skulle det nu komma en ifrån fastlandet och knipa bort hennes hittills orörda hjärta, så vore det väl märkvärdigt, tyckte hon. Emellertid kunde hon inte låta bli att fundera på hur han skulle komma att se ut, den där fastlänningen, som hennes far tänkte försöka att få fast i där inne i stan, dit hon för resten bra gärna hade velat följa med; men det visste hon var inte värdt att tala om, i synnerhet nu, när förtjänsten på fisket hade varit klenare än vanligt under sommaren och förhösten. Hon skulle så gärna själf velat köpa den där yllekoftan, som fadern hade lofvat henne nu i två vintrar och som han den här gången bestämdt skulle ta med sig hem, så vida han nämligen kunde få någorlunda mänskligt betalt för fisken och några tunnor potatis och hafre, som han kunde undvara och tänkte ta med sig.
När Österberg därför på eftermiddagen hade lastat skötbåten för att gifva sig af till Blidön för att gå därifrån med ångbåten nästa morgon, så gjorde Edla ett sista försök att öfvertala modern om att hon skulle få följa med, åtminstone till ångbåten.
»Jag tror aldrig far kan redan sig ensam, vet I mor!» sade hon, i det hon försiktigt hörde sig för. »Han behöfde allt få någon med sig ifall vind’ mojnar och han får ta te årorna mot kvällningen.»