»Han tänker lägga te ve Kråkholmen, för Janson ska te stan, han också,» upplyste modern lugnt, »så det behöfver du inte vara lessen för, kära barn!»
»Ja si, jag tänkte annars att jag kunne ha följt me’ te ångbåten!»
»Tycker du det? Hur skulle du kunna ta dig hem se’n om vind’ håller i sig? Kanske bli borta hela da’n i morron och låta mej vara ensam med kritterna? Nej, tack ska du ha!»
»Kors, di går ju ute än, vet jag!» menade Edla, smått förargad öfver att det tog emot öfverallt.
»Ja, därför behöfver väl du inte vara ute hela da’n!» fnurrade gumman till och lyfte af kaffepannan, för att Österberg skulle få något varmt i sig innan han gaf sig af.
»Se dig nu för i stan, kära far, så di inte stjäl pengarna åf dig. Och förkyl dig inte!» skrek gumman nere vid bryggan, just som båten lade ut.
»Och glöm inte yllekoftan, far!» ropade Edla och viftade med förklädet.
»Ajös med er!» ropade Österberg tillbaka, i det han skotade an seglet och lade styråran till rätta akter ut; »det ä’ så godt ni gör i ordning vindskammarn öfver köke’, ifall jag har en dräng me’ mej, när jag kommer te’baks!»
»Hvad i alla tider tänker han på?» muttrade gumman, som hörde illa efter vanligheten; »ska han ta en säng me’ sej? Fållbänken måtte väl duga den som förut, tänker jag!»
»Han sa att det kan hända, han har en dräng med sig, när han kommer te’baks!» förklarade Edla.