»Åhå, det måtte väl inte vara den tjugufjärde än heller!» menade gumman, »och en ska väl ha tid på sej te göra i ordning, innan en tar främmande folk i huset. Ropa det åt far du, Edla!»
»Asch nej, han ä’ för långt borta! Ser I inte att han kvista åf ut på fjärden nu, mor?» svarade Edla och såg med en halfkväfd suck efter fadern, som styrde ut på det stora vattnet utanför ön.
2.
Inne i staden var det fullt hus på kommissionskontoren, där de tjänstsökande stodo i långa rader och det till och med ända ut på gatan. De flesta af dessa voro landsbor, som ville in till staden, det härliga paradiset, som de drömt om ända sedan de läst sig fram hos prästen, och dit de längtade med hela sin naiva tro på, att där skulle de riktigt skära guld med täljknifvar och få ett arbete så ofantligt mycket lättare än det, som de trälat med ute på åkern och i skogarna. Man såg ibland dessa väntande skaror ynglingar, som knappt hunnit öfver pojkåldern; unga flickor med friska, öppna och ofördärfvade ansikten, omgifna af den på landsbygden ännu inte föraktade schaletten; kraftiga, starka karlar mellan tjugu och trettio år; men också många bleka, utmärglade figurer af båda könen, på hvilka stattorparlifvets halfva svält satt sin sorgliga prägel. Och alla stodo de där väntande och fulla af förhoppningar, stodo där dag från dag, till dess slutligen den stora stadens hungriga gap uppslukade dem för att med dem befolka fattigbarackerna eller fängelserna, så vida de inte, visa af skadan, vände tillbaka igen dit därifrån de kommit, men vände tillbaka med tomma fickor och krossade förhoppningar.
De första dagarna hade de öfvermodigt och stolt visat tillbaka alla anbud att få komma ut på landet igen; nu hade de tjänstfolkssökandes leder glesnat och nu voro de färdiga att taga hvilken lön som helst, om de bara sluppe vända om hem igen och kanske få försöka att tigga sig kvar på en plats, som de hittills föraktat. Men ut på en liten ö långt borta i hafsbandet, långt bort från all ära och redlighet, som det heter, dit ville ingen, och Österberg gick från kontor till kontor utan att kunna få tag i någon som han kunde eller ville fästa i sin tjänst.
När han först talade med dem som han tyckte sågo lämpliga ut, läto de villiga nog, ty han var väl klädd och såg »tät» och ordentlig och hederlig ut; men när de fingo höra hvart det skulle bära af, så betackade de sig alla.
»Så gärna kan en då gå i sjön med en gång,» svarade en af dem, en ung karl, som påstod att han inte smakat en bit mat på två dar: »för då vore det åtminstone slut me’ samma!»
»Ja, förr än jag ger mig åf dit ut bland strömmingarna, så svälter jag te’s di ser dagern igenom mig!» förklarade en annan, satte händerna i de trasiga kavajfickorna och vände Österberg ryggen.