Han började tro, att han skulle få fara hem utan dräng.
Men en dag, när han gått från det ena kontoret till det andra, kom han slutligen långt upp på Söder, där det också fanns ett sådant och där det var ovanligt litet folk, tyckte han. Han gick in och frågade den gamla frun, som satt innanför en disk, om hon hade några tjänstsökande, som ville utåt landet.
»Ut till landet?» frågade frun och tittade upp på honom öfver glasögonen, medan hon höll kvar sitt bläckiga finger på bladet af en stor bok, som hon satt och skref i, »dit vill ju ingen kristen själ numera, ska jag säga herrn! Nej, om herrn vill komma igen efter flyttningen, då kan det så vara!»
»Jaså, finns det ingen här, som vill utåt skärgården?» frågade Österberg och såg sig omkring på de innevarande.
»Herrn kan ju fråga dem själf!» svarade frun och fortsatte att skrifva.
»Ä’ det långt bort?» frågade en undersätsig karl med rödt hår och en hel mängd fräknar i ansiktet, i det han steg fram från dörren, där han stod och stödde sig mot dörrposten; »och hva’ ä’ det en har te göra?»
»Det är en tie mil norr ut!» svarade Österberg, »och göromålen nu te vintern det ä’ te vara med om fisket för det mesta.»
»Hur långt ä’ det te fastlandet då?» frågade karlen och mönstrade Österberg från hufvud till fötter.
»Det ä’ bara en tre mil ut te sjös!» svarade denne lugnt och såg på karlen tillbaka.