»Jaså, bara tre mil?» återtog karlen hånfullt, vände sig sedan till de andra, spottade föraktligt ut åt golfvet och utbrast: »Fy fan! då stjäl jag hellre och kommer på Långholmen, för det ä’ åtminstone nära stan, om en vill försöka te rymma.»
Och med de orden återtog han sin plats vid dörren, under det de andra uppstämde en skallande skrattsalfva, som ändå inte föreföll särdeles glad, om den också var bullrande.
»Ja, gör det då!» svarade Österberg lika lugnt som alltid, i det han vände sig om för att gå, sedan han först hälsat på frun och frågat om han skulle betala något.
»Nej, inte för det här!» svarade hon; »men vill herrn skrifva opp sig och höra hit sen, så kostar det en och femti!»
Men det tyckte inte Österberg var lönt, och därför gick han sin väg, och när han passerade karlen nere vid dörren, gjorde denne ställningssteg för honom, som om han varit en gardist på post, och ropade efter honom ut i porten:
»Ajös, farbror lille! Hälsa strömmingarna så mycket!»
»Di ä’ ljusgröna, di där!» mumlade Österberg, smått förargad för sig själf och steg ut på gatan. Det var tämligen sent på eftermiddagen och började skymma på, och han tänkte just taga ut stegen för att komma till sitt logi uppe i Bollhusgränden innan det blef alldeles mörkt, då han plötsligen hörde en lågmäld, tvekande stämma alldeles bakom sig:
»Ursäkta att jag frågar; men herrn skulle väl inte behöfva någon dräng?»
Österberg vände sig om litet häpen; han hade inte sett någon därutanför, när han steg ut genom porten, men nu såg han bakom sig i skymningen en lång, mager och torftigt klädd karl, som lyfte på en skärmlös mössa och såg på honom med ett par insjunkna, hungriga ögon.