»Jo, det kunne väl hitta på och hända det!» svarade han tämligen tvekande, ty karlen såg just icke vidare treflig ut vid första ögonkastet. »Jag var just inne på kontore’ för te höra mej om.»
»Ja, jag tyckte jag hörde di skratta åt herrn,» återtog karlen. »Jag var ute i farstun, ska jag säga. In var det inte värdt te gå, för inga betyg har jag och inte har jag någe’ te betala me’ heller.»
»Jaså, inte det!» svarade Österberg betänksamt; »det va’ ledsamt, det!»
»Åja, inte ä’ det så roligt, just!» fortfor karlen med trött ton.
»Hvarför har han inga betyg då?» frågade Österberg, sedan han funderat en stund.
»För att jag inte haft nå’n tjänst!» svarade karlen som förut. »För resten kan herrn gärna säga du te mej, för det ä’ jag van ve’ se’n gammalt.»
»Och inte ä’ jag just van ve te skällas för herre,» upplyste honom Österberg buttert, »utan annars så heter jag Österberg och ä’ skärgårdsfiskare för resten.»
»Och bor väl långt ifrån stan då?» återtog karlen med lifligare ton, i det han sakta följde efter Österberg, som börjat aflägsna sig från porten.
»Håja, det ä’ allt en bit!» fortfor Österberg och såg på honom från sidan, sedan nu gaslyktorna börjat tändas. Han märkte då att karlen såg bra och hygglig ut, fast ansiktet var magert och utsvultet och kläderna fläckiga och nötta. Han såg ut att vara bortåt trettio år, så vida inte det att han slitit ondt gjorde att han såg äldre ut, och kroppen var reslig och starkt byggd, fastän han nu gick litet lutad, om det var för att han var trött eller för att han skulle höras bättre utaf Österberg, som var betydligt mindre än han.
»Jaså, så han har inte haft nå’n tjänst förut, inte?» frågade Österberg, sedan han betraktat honom först. »Hvad har han då gjort?»