»Jag har suttit inne som försvarslös!» svarade karlen och såg på honom som om han väntat att den andre skulle gå sin väg med detsamma.
Men Österberg gick inte fortare för det. Det låg någonting i den unge karlens ton, tyckte han, som slog honom både med en viss ängslan, men ändå mera med en stigande nyfikenhet, som höll på att besegra den gamle skärgårdsbons medfödda misstänksamhet mot allt som har något gemensamt med staden.
»Det va’ just inte nå’n rekomdation, det!» yttrade slutligen Österberg, sedan han funderat en stund.
»Nej, inte har jag fått nå’n tjänst på’n hittills, inte,» svarade karlen, »och inte får jag väl någon nu heller, ser jag!» tillade han efter en paus och vände sig halft om för att gå.
»Det kan en väl inte så noga veta just!» svarade Österberg och hejdade honom. »Men inte kan vi väl stå och språka om det på gatan, precis. Finns här inte någe’ ställe, där en kunde gå in och få sig en kopp kaffe, mån’ tro?»
»Här midt emot ä’ ett!» svarade karlen och visade på en af de otaliga kaféskyltarna. »Och Gud vet om di inte har mat också!» tillade han med en half suck, som lät ovanligt tung, tyckte Österberg.
»Kom me’ in, så ska vi väl höra efter!» sade han bara, gick midt öfver gatan och steg in på kaféet, följd i hack och häl utaf karlen, som tycktes ha brådtom att komma dit in.
Det var folktomt där inne, och sedan Österberg hört sig före med värdinnan om där fanns något att äta och hon svarat att där fanns bara smörgåsar och kaffe eller choklad, så beställde han några mjuka smörgåsar med ost och salt kött och två stora koppar kaffe. Det lyste till i ögonen på karlen när han hörde beställningen, och de satte sig ner i ett hörn så långt borta från disken som möjligt.
»Hvad ä’ namne’,» frågade Österberg sin granne midt öfver bordet, medan de väntade på förtäringen.