»Jag heter Pålson!» svarade karlen entonigt och såg oafbrutet åt den lilla dörren bakom disken, genom hvilken värdinnan nyss försvunnit.
»Ä’ Pålson stockholmare kan jag tro?» fortfor Österberg vidare, i det han betraktade honom allt uppmärksammare.
»Nej, jag ä’ oppe ifrån landet, men di säger att jag ska vara födder i Stockholm!» svarade karlen, hvars bleka ansikte ljusnade vid åsynen af smörgåsarna, som i detsamma buros fram.
»Nå, men hur har Pålson kommi’ så här illa ut, då?»
»Hå, det ä’ en lång historia, som jag helst vill tiga med så länge!» svarade karlen och såg på smörgåsarna med begärliga ögon, men ville ändå inte taga någon först, fastän Österberg sköt fram tallriken ändå närmare.
»Ja tack, men ska inte herr Österberg själf ...!»
»Nej, jag håller mej te kaffeskvätten, jag. Jag ä’ just inte så värst hungrig, ska jag säga.»
»Den som det kunde påstå!» utbrast karlen. »Men jag har inte fått någe’ i mej se’n i går morse, jag!»
»Jesses, människa! Hvad säger ni?» utbrast Österberg förskräckt. »Har ni inte ätit någe’ se’n i går? Sätt i er di här då, så ska jag säga te om fler ... men kanske att en sup skulle ...»