»Nej, tack!» svarade karlen med munnen full. »Inte har di någe’ här, och inte vill jag ha någe’ heller. Jag förtär aldrig någe’ starkt — numera.»
Han tillade det sista ordet efter ett ögonblicks tystnad och med en ton, som kom Österberg att studsa, något så bittert och så dystert låg uti den.
»Har Pålson gjort det förut, då?» frågade han efter en stund, sedan han sett den ena smörgåsen efter den andra försvinna från tallriken.
»Det kan nog hända, det!» svarade denne och tycktes vilja fortsätta, men tvärtystnade i detsamma, när värdinnan satte fram kaffet. När det var drucket, lutade han sig tillbaka i stolen med ett uttryck af belåtenhet öfver hela sin varelse och sade, i det han sträckte fram sin hand midt öfver bordet, åt Österberg:
»Ja, nu får jag tacka herr Österberg så mycket! Nu behöfver jag inte svälta ihjäl i natt, och inte i morron heller, om det också inte skulle bli något vidare allvar med den här tjänsten, och litet schåargöra kan man alltid få sig här och där fast det varit tunt om’et i den här veckan.»
»Ingenting att tacka för!» svarade Österberg mera af gammal vana än med någon allvarligare mening. »Men har inte Pålson någon människa alls, som kan rekomdera sig, ifall jag nu skulle ...?»
»Nej, ingen ann’ än befälhafvaren på Rindön, där jag varit som försvarslös!» svarade Pålson i samma trötta ton som förut.
»Ja, inte kan jag ta och söka opp den! Men om jag nu skulle ta Pålson me mig på försök — hur ä’ det, ä’ han någe sjövan åf sig, må tro?»
»Nog har jag rott passbåten mellan Vaxholm och fästningen allti’!» svarade Pålson, utan att Österberg så noga kunde veta om han sade det på gyckel eller om det var hans allvar.
»Nå ja, det ä’ då inte just så värst krångligt,» menade Österberg och klådde sig bakom örat; »men nu mente jag om Pålson har varit me’ om vinternot och annat skärgårdsfiske!»