»Nej, det har jag inte; men det är väl inte värre te lära sej det än te lära sej svälta, kan jag tro.»
De orden slogo Österberg, för han tyckte att de vittnade godt om karlens villighet att göra nytta för sig. Han smuttade långsamt på innehållet i kaffekoppen och tittade då och då på sin gäst midt öfver bordet. Hvar gång han satte ifrån sig koppen, öppnade han munnen som om han velat fråga någonting, men så blef det bara ett »hm!» som kom fram, och så tog han det vanliga rådet bakom örat igen. När detta fortgått en stund, lutade Pålson sig litet framåt emot Österberg och sade, i det ett nästan omärkligt leende spelade omkring mungiporna, som nu inte längre voro så neddragna som förut:
»Det är bestämdt någonting, som herr Österberg vill fråga mig om, är det int’ det?»
»Kalla mig Österberg, för jag ä’ inte nå’n herre, har jag sagt!» svarade Österberg ännu buttrare än förut.
»Nå, hvad ä’ det Österberg vill veta då?» frågade nu Pålson och lutade sig på nytt tillbaka mot stolsryggen.
Det gled en ljusning af tillfredsställelse öfver skärgårdsbons väderbitna ansikte, när han hörde den enkla, rättframma benämningen, den enda han var van vid och den enda han godkände, och sedan han tagit sig en ny bit tobak och valkat den några gånger i munnen, svarade han slutligen långdraget och liksom tvekande:
»Hå, det är just ingenting så värst viktigt med det ... men si, jag ville gärna höra om Pålson bara har vari’ försvarslös eller om han annars har ... har tagi’ någe’ eller — hm! — ja Pålson begriper fäll hvad jag menar?»
Och den hederlige Österberg var mycket förlägen och såg riktigt olycklig ut, när han nu tittade på Pålson öfver kaffekoppen, som han i sitt bryderi hade lyft upp till munnen, fastän den var tom.
»Nej, jag har hvarken stuli’ någe’ eller tagi’ lifve’ åf någon!» svarade Pålson och såg honom öppet och trovärdigt i ansiktet.
»Nå, det var då bra, det!» utbrast Österberg med tillfredsställd ton. »Då kan Pålson ta’ och komma hem till mig i morgon bitti’, så får vi språkas ve’ lite närmare.»