Han nämnde adressen, men när han hade gjort det, så var det som om han kom att tänka på något, som inte förut fallit honom in, och med samma tvekande ton som han förut begagnat frågade han nu utan att se på mannen midt för sig:
»Hvar bor Pålson själf nå’nstans då?»
»Å, det är litet här och litet där, det!» svarade Pålson långsamt. »I går natt låg jag på en pråm nere i Stadsgården, och i natt vet jag inte så noga hvar det kan bli.»
Österberg såg på honom med vidt uppspärrade ögon. Hemlös, husvill — det var något så oerhördt, tyckte han, att det skar till i hjärtat på honom, och hur noga han annars var om slantarna, tog han nu upp sin stora skinnpung med mässingslåset ur fickan och sade, i det han stack två fingrar uti den:
»Kan Pålson skaffa sig något natthärbärge då, om jag ger honom ett par riksdaler?»
»Hå kors,» svarade Pålson, i det han steg upp och nästan bockade sig för Österberg, där han satt, »jag behöfver bara en, och då kan jag få mig en ordentlig kvällsvard med, för ovanlighetens skull.»
»Ja, kom till mig då klockan åtta i morgon bitti’, så får vi se hvad vi kan komma sams om!» återtog Österberg och räckte honom kronan. Sedan betalte han förtäringen och gick ut på gatan igen, följd af Pålson, som strax utanför dörren sade god natt åt honom och med långa steg skyndade bort längre uppåt Söder. Och medan Österberg långsamt och full af funderingar styrde sina steg ned åt staden, undrade han för sig själf, om han skulle våga städsla den där stackaren till dräng, han som hade varit försvarslös och inte kunde visa några betyg. Försiktigheten sade nej, men människokärleken hade blifvit väckt, och den ville inte gifva med sig, och på det sättet låg Österberg vaken en god del af natten och tänkte och tänkte — och se det brukade då aldrig hända honom hemma på Skärlöga.
3.
Tre dagar senare, så där fram på eftermiddagssidan, stod gumman Österberg nere på bryggan med ylleschalen lindad om hufvudet och ryggen, för att se efter om gubben inte syntes till borta vid udden utåt fjärden. Det blåste frisk nordväst, så att medvind hade han då ifrån Blidösund, där ångbåten lade till, och därför tyckte gumman nu att man kunde vänta honom när som helst. Men när han inte syntes till på en kvart och det började kännas svalt om ryggen, trots ylleschalen, så gick gumman upp igen till stugan och steg småhuttrande in i köket, där Edla stod vid spiseln och skötte om kaffepannan, så att det skulle vara riktigt klart och varmt till dess far kom hem. Edla var glad till sinnes, för dagen förut hade en af grannarna på ön, som låg långt bort, varit i land, när han kom hemseglande från staden, och talt om att det var bra pris på fisken och potatisen, så nu väntade hon med säkerhet att den utlofvade yllekoftan skulle vara med.