»Det var fasligt hvad han sölar; jag tycker han borde vara här för länge se’n!» knotade gumman, i det hon kom fram och värmde sig vid spiseln. »Och kallt blåser det, så det är skam åt’et. I kväll tror jag allt att vi släpper in fårena med, du Edla.»
»Ja, kanske det, mor! Ska jag kanske gå och locka in dom me’ samma?»
»Ånej, vi ska väl si om inte far kommer först, kära barn. Fårena ställer sig nog ve’ grind och bäar’ om di vill in!»
»Om han nu har nå’n karl me’ sej, mor,» frågade Edla, »ska vi då lägga’n oppe på vindskammarn me’ samma, eller ska vi bädda åt’en i köke’ i natt, i fall han ä’ frusen efter resan?»
»Åhå, han måtte väl inte gå och ta folk i olaga ti’ heller, far din!» återtog gumman, som alltid höll på ordning i det fallet som i alla andra.
»Ja, men det ä’ bara åtta dar te’ Mikaeli, så det gjorde väl ingenting!» menade Edla, talande alldeles invid moderns öra.
»Du pratar som du har begreppe’ te, flicka! Men det var rent omänskligt hvad far dröjer. Det måtte väl aldrig ha händt’en någe, i den där odrägliga stan, heller?»
»Hå, kära mor, hvad skulle det ha händt’en?» frågade Edla lugnt. »Far ä’ väl så gammal så han kan frakta sig själf, tänker jag!»
»Akta sig, säger du, ja. Men det ä’ godt te’ akta sig, där, i ett tocke människobråte! Tänk om di har stulit pengarna åf’en — då ä’ det allt abslut med bomullsgarne’ som jag skulle ha te väfven, och kaffet och sockre’ med, som han skulle köpa hem!»
»Ja, och min yllekofta se’n!» tänkte Edla med en kall kåre öfver ryggen. Men hon ville inte säga något, för att inte modern skulle blifva ännu mera ängslig, utan försökte i stället krya upp henne med ett säkert och gladt: