»Å, inte har di stuli’ några pengar åf honom, inte! Far vet nog hvad han gör han!»
»Jo, du ä’ så säker, tösen min!» hördes nu Österbergs röst från den öppna dörren, och innan gumman och Edla hunno vända sig om borta vid spiseln, stod han midt i rummet med slokhatten nedtryckt i pannan och ett stort paket under hvardera armen och ropade till hustrun och dottern: »Go’ kväll på dig, mor — go’ kväll, Edla! Har ni nu någe’ varmt kaffe te ge oss, så vore det bra, för han blåser en hund där ute på fjär’n, ska jag säga.»
Därmed lade han ifrån sig packningen på bordet och gaf dem båda ett kraftigt och varmt handslag; några andra smekningar brukades inte på Skärlöga.
»Nå, kära far, det var då väl att du ä’ hemma, och hur ha det gått för dig i stan?» frågade gumman. »Var det någe’ pris på fisken, och hur var det med potatisen?»
»Det var inte så tokigt,» svarade Österberg lugnt; »jag fick fyra och femtio tunnan du, mor — och hafren fick jag tie för, och siken gaf fiskköparn mig tre riksdaler punde’ för, du!»
»Och du glömde väl inte bomullsgarne’?»
»Tycker du det! När glömde jag någe’ sist?»
»Och yllekoftan?» tänkte Edla fråga, men hon vågade inte, i fall ... och därför frågade hon i stället: »Nå, far, och nya drängen? Har I fått tag i någon tocken?»
»Det ä’ inte så utan det!» svarade Österberg och såg litet underlig ut. »Han kommer väl strax, han skulle bara lägga fast skötbåten och ta ner segle’. Se där har vi’n ju, vet jag!»
Med de orden vände sig Österberg mot dörren, som med detsamma öppnades af Pålson. Gumman, som inte hört riktigt hvad mannen sagt, gjorde detsamma och såg på den inträdande med den mest oförställda förvåning, vände sig sedan till mannen och sade med missnöjd ton: