»Jaså, kors! Har du tagit främmat me dig hem, far?»
»Det är nya drängen vå’n!» ropade Österberg henne i örat. »Du ska väl säga’n välkommen, kära mor!»
»Jag får väl det då!» mumlade gumman, gick därpå fram till den nykomne, som ännu stod kvar nere vid dörren, räckte fram handen och yttrade vänligt nog, fast litet kort: »Ja, välkommen då, kära ... Hvad heter han, du far?»
»Pålson heter han!» svarade Österberg.
»Jaså! Välkommen då, kära Pålson!» och sedan hon sett på honom noga en stund, tillfogade hon: »Och nu får han väl laga att han trifs så godt han kan!»
»Tack för det, mor Österberg!» svarade Pålson och tryckte den framräckta handen.
»Stig fram nu te bole, så ska vi väl få oss en kopp kaffe!» sade Österberg och tog af sig kavajen, under hvilken han hade en sticktröja. »Det här ä’ Edla, dotter våran, som Pålson får laga att han kommer sams me, fast hon plär då inte vara svår åf sig just.»
Edla hade under det föregående stått tyst och sett på den nykomne, som hon tyckte såg inbunden och skygg ut; att han var fasligt blek och utmagrad såg hon också, och hon kunde inte låta bli att tänka för sig själf: »hvar har far fått tag i den där humlestörn, den sir då inte ut te’ bli mycket rolig att ha i huset!»
Men emellertid gjorde hon våld på sig så godt hon kunde, gick fram till honom hon också och räckte honom handen med ett »välkommen», som just inte lät så särdeles vänligt och som från hans sida besvarades med ett entonigt »tack», i det han knappt rörde vid hennes fingrar. Därpå satte han sig vid bordet på stolen midt emot Österberg, medan gumman satte sig emellan dem och Edla ställde fram kaffepannan, och sedan det var gjordt, tog hon en gammal schal från dragkistan borta i vrån midt emot spiseln och slog den om hufvudet på sig.