»Hur så då?» frågade Österberg och rynkade ögonbrynen.
»Jo, när han skulle binda skötbåten, så löste han den i ställe’, och så bar det åf ut me’n från bryggan, och nu sitter han där och kafvar i blåsten och kan inte komma i land.»
»Jag får väl ut och hjälpa’n, jag då!» svarade Österberg och drog på sig kavajen. »Han ä’ borta från fastlande’, ska du veta!»
»Asch då, far, att I våla er te ta en tocken!» fortsatte Edla föraktligt.
»Ja, säj det!» utbrast fadern förargad. »Och så fick jag lof att klä opp’en te, så nu fick du ingen yllekofta den här gången heller!»
Och därmed gick Österberg ut, och Edla höll på att tappa koppen af förvåning och grämelse på samma gång.
»Jaså!» ropade hon nästan gråtfärdig åt modern. »För en tocken där usel fastlännings skull ska jag inte ha någe te ta på mig i vinter heller. Ja, vänta mig, han!»
»Tyst, flicka!» varnade modern allvarligt. »Du har både ylleschal och yllelif, så det ä’ ingen fara med dig! Pålson, stackarn, höll på och svälta ihjäl han, säger far! Tänk dig bara, hur det skulle smaka!»
»Ja, rår jag för det, jag? Och ska han komma hit och gå här och inte duga te någe och ta maten ur mun på mig, som ä’ doter i huset? Men si, det tål jag inte, och inte tål jag honom heller! Kom han inte och skulle göra sig te och hjälpa mig med fårena först, tror I mor, men då tog gumsen å puffa te’n så han höll på te stå på hufve’, och det va rätt åt’en!»
»Jaså, den där elemenskade gumsen, den ska vi då ta och slakta te jul, det kan han vara lugn för! Och du ä’ bara så go och ä’ höflig mot Pålson, det säger jag dig, för annars så ...»