»Åja, mig tar I väl inte å slaktar heller, tänker jag!» svarade Edla näsvist. »Och i den saken gör jag allt som jag vill. För det säger jag er, mor, jag kommer allri te tåla’n!»
»Ä’ det nya drängen du talar om,» frågade nu Österberg som i detsamma kom in igen, »så vill jag bara säga dig ...»
»Nu ä’ han väl ända ute på fjärn kan jag tänka!» afbröt Edla, som i sin förargelse glömde den vanliga försiktigheten gent emot fadern.
»Nej du, i land ä’ han, och själf hjälpte han sig som en bra karl!» sade Österberg skarpt, i det han gick rätt fram till dottern och spände ögonen i henne. »Och du ä’ bara så go, och tar ske’n i vackra näfven och visar dig hygglig mot karlen, annars ska jag lära dig att det ä’ jag som ä’ kustus i stuga’, så mycket du vet det! Och nu ger du dig åf opp i vindskammarn och bäddar åt’en, för karlen ä’ trött och behöfver hvila sig ordentligt!»
Edla såg på faderns min och hörde på den sträfva rösten, att det inte var värdt att komma med några invändningar vidare, och därför gick hon helt tyst och stillfärdigt åstad och gjorde hvad hon skulle. Men det sjöd och jäste inom henne, och medan hon skakade om sängkläderna där uppe, föresatte hon sig att hon aldrig skulle visa den där »utbölingen» en vänlig min, och kom han och ville göra sig till och hjälpa henne med några sysslor, så skulle hon minsann snäsa af honom så att han aldrig skulle komma igen.
4.
Men det var det märkvärdiga med Pålson, att han kom aldrig. Hela hösten och en bra bit af vintern gick, och han gjorde inte den minsta min af att vilja hjälpa Edla med hennes sysslor. Han skötte sina egna, lugnt och stilla och metodiskt som ett urverk, och Österberg såg med stigande tillfredsställelse, att han skötte dem bättre och jämnare för hvar dag som gick. Gamle Grålle hade aldrig blifvit så omsorgsfullt ompysslad och skött förr, och det riktigt sken om hans gråbruna fäll, där han stod i spiltan och mådde godt med sitt friska hö och en och annan liten hafreportion emellanåt, och själfva gumsen hade Pålson blifvit god vän med, genom att sticka åt honom en tapp hö då och då, till omväxling med det torra löfvet som annars bestods som hvardagsmat, nere i fårhuset.
När nu vinternoten slog till och Österberg behöfde kuska af isvägen till stan med sin lilla strömmingsåka, så gnodde Grålle i väg med en fart, så att hans husbonde kom lika fort in till torgs som Ljusteröborna och fick därigenom lika bra betalt som de för sin vara. Och lika raskt, om inte raskare ändå kilade han af tillbaka, ty nu visste han ju att vänliga ord och ett godt foder väntade honom, när han kom hem, i stället för att han inte förut varit säker för både glåpord och sparkar, när husbonden väl hunnit vända ryggen till. Och inte nog med det, utan som det fanns litet gammal skog på ön och Österberg gått och funderat på att göra ett litet vinterhygge, för att sedan fram på sommaren ha en skutlast ved att föra in till staden, så blef Pålson af god nytta äfven där vid lag, ty när det inte fanns annat att göra, så slängde han yxan på axeln och gick bortåt norra sidan af ön, där han högg raska tag, så att spånorna yrde om honom. Och vid noten bar han sig visserligen litet bakvändt åt i början, men han lärde sig snart både att handtera de isiga tögorna jämnt och att med stången föra ner noten under isen, utan att trassla in sig i maskorna och slita sönder dem. Det enda han var tafatt med, så var det med seglingen; men nu sedan isen lagt sig rundt omkring, så var det ju inte fråga om någon sådan, och till sommaren skulle han nog lära sig att handtera både åran och skotet, det hade han satt sig i sinnet på.
För mor Greta gjorde han sig nyttig på många sätt. Han bar upp vatten till ladugården åt korna, han täljde nystpinnar och späntade torrvedsstickor till spiseln, och aldrig fattades det att elda med, något som hon förut nästan alltid fått gräla sig till med de förra drängarna.