Och var det en stol som gick sönder eller ett bord som haltade eller en väfspole som skulle lagas, så kunde han det med. Och när han en vacker dag hade balkat af ett särskildt bås åt hönsen inne i ladugården och försett det med spjälor från golf till tak och en särskild liten grind in till båset, i hvilket han slagit upp nya vaglar för hönsen att sitta på — då hade han helt och hållet eröfrat gumman, som från den stunden inte visste hur hon skulle bära sig åt för att få det riktigt bra åt honom. Hon hade till och med slagit fram åt gubben sin, om han inte skulle försöka att komma öfver någon gammal kamin inne i stan för godt pris, så att man kunde elda upp vindskammaren litet varmare än hvad spiselmuren kunde åstadkomma, fastän den var varm nog och Pålson förklarade att den värmde alldeles tillräckligt.
Österberg tyckte nog det var bra att Gretas första motvilja hade lagt sig i fråga om drängen, men så långt som till en kamin ville han ändå inte gå; den kunde ju komma att kosta ända bortåt en femton, tjugu riksdaler! Och så kunde den bli eldfarlig, se’n! Nej, det fick då vara, och han funderade starkt på att skaffa honom en lång, stickad yllehalsduk i stället, för sådana hade han sett i en garnbod vid Slussen, och de voro inte på långt när så dyra. Det enda han inte tyckte så bra om hos sin nya dräng, var att han själf ovillkorligen måste ge sig af in till stan hvar gång det blef fångst på noten, ty dit ville Pålson inte på några villkor. Det var också det enda han nekade för att göra, och som Österberg nog också tyckte att »själf är bästa dräng», i synnerhet i det fallet, så störde det inte så särdeles mycket det goda förhållandet mellan husbonden och tjänaren. Men på Edla knappast såg han en gång och aldrig oftare än han direkt behöfde, och när han måste säga något åt henne, så blef det snarare ett ord för litet än för mycket. Detta tyckte hon var mycket bra i början, för hon hade ju föresatt sig att hon inte skulle tåla honom; men hur det var, så började det förarga henne i längden. Mycket hade hon ju inte varit ute och borta från den lilla ön, men så mycket i alla fall att hon visste att hon såg ut som folk och att andra »gossar» varit angelägna nog att språka med henne borta på kyrkobacken på Blidön eller få en dans med henne, när ungdomen om sommarkvällarna plägade samlas på någon af öarna.
»Men den här, det var då en riktig drönare!» tänkte hon ibland för sig själf. »Och tyst ä’ han som en fisk! Men det vore väl underligt, om en ändå inte skulle få’n te tänja på munlädre’, om en skulle vilja göra sig besvär! inte för jag bryr mig om’en ett dugg, men nog ä’ det söcknigt emellanåt att bara se’n sitta och moltiga borta ve bole om kvällarna.»
Det var inte utan att Edla började göra sina små försök att få den tystlåtne och slutne drängen att deltaga i samtalet, när de sutto inne alla fyra om kvällarna, hvar och en vid sitt göromål, under det att den kådiga granveden smattrade och smällde borta i spiseln. Slug som alla kvinnor, de må nu vara fiskardöttrar eller furstebarn, aktade hon sig likväl noga att vända sig direkt till honom med ett yttrande eller en fråga. Hon pratade i stället med fadern, som satt och band på sin not borta vid bordet, medan mor Greta satt vid spiseln och spann sitt ullgarn och Pålson vid andra bordsänden höll på med att slöjda några yxskaft eller tälja några räfsepinnar till den kommande sommaren. Och för det mesta vände hon då talet på stadsfärderna eller fisket, frågade om fadern träffat den eller den af grannarna eller om han hade hört något af Leonard — så hette den siste drängen — och hvart han hade tagit vägen.
»Han är väl i stan, kan jag tänka!» sade hon en kväll, när hon satt bredvid fadern och vindade upp garn till notbindningen. »Och det undrar jag då inte på att en ung, frisk karl hellre ä’ där än sätter sig här och blir infrusen borta i skärgården!»
Hon menade inte alls hvad hon sade, men kastade i alla fall en hastig blick bort på drängen, för att se hur han skulle ta det. Men han låtsade om ingenting, han bara täljde den ena räfsepinnen efter den andra.
»Jaså, du tror det ska vara så rasande bra i stan, du?» frågade Österberg.
»Ja för en karl, sa’ jag!» fortfor Edla och tillade i föraktfull ton: »Så vida han inte ä’ en dö’dansare, som många ä’ väl det!»
»Ä’ det bättre att di ä’ som andra vildar då?» fortsatte Österberg, som nog förstod hvart hon syftade. »Så’na tycker jag inte det fallerar på, hvarken här eller där!»