»Håja, det kan väl finnas något midt emellan,» envisades Edla och vindade på fortare än förut. »För lagom ä’ väl bäst, tänker jag. Och di som skapar sig allra beskedligast, kan nog vara di värsta för rexten!»
»Har du träffat på några tockna, du då?» frågade fadern och stannade midt i en maska, med notkolfven i ena handen och garnet i den andra.
»Det kan väl hitta på och hända, det!» svarade Edla med en ny blick på föremålet för sin ovilja. »Men inte ä’ jag den som låter lura mig åf att folk gör sig te inte. I det tystaste vattne’ går di stridigaste fiskarna, heter det.»
»Di kan allt gå där det ä’ strömt med!» sade nu Pålson långsamt och utan att se upp från hvad han hade för händer.
»Ja, det ä’ bättre det, så vet en hvar en har dom!» svarade Edla utan att se på honom, men inom sig triumferande öfver att hon fått honom att svara.
»Nu tyckte du riktigt att du slog hufvu’ på spiken!» utlät sig Österberg och tittade på henne med ena ögat.
»Hvad sa’ du, far?» frågade mor Greta och satte handen framför örat. »Menar du att det är slut på siken? Jaja, det lär det allt vara för i år! Bara strömmingen går te något så när, så.»
»Du tänker då aldri’ på annat än mat, kära mor!» ropade Österberg med höjd röst. »Men nu talte jag om att slå hufvu’t på spiken!»
»Jaja, men det ä’ i alla fall sådan man lefver åf!» återtog gumman, som nu hörde hvad han svarade.