»Jo, det är sanning, det,» instämde Pålson med ett uttryck af öfvertygelse, som gjorde att Edla såg på honom på nytt. Hon kände ett oemotståndligt begär att motsäga honom, och därför svarade hon med en viss skärpa i tonen:
»Åja, men inte är den väl alltihop heller? Det kan väl allt behöfvas någe’ mer här i världen.»
»Det kan den säga, som aldrig har svultit!» återtog Pålson och såg på henne med ett hastigt ögonkast.
»Svälta behöfver en väl inte, om en bara vill göra någe’. Men di som ä’ lata har allti’ något te skylla på förstås!» fortfor Edla i samma ton som förut.
Gubben Österberg hade suttit och skrufvat på sig medan de där replikerna växlades, och det syntes på hans rynkade panna och hängande underläpp att han var missnöjd både med dotterns ord och med tonen, i hvilken de sades. Men när han med en hastig snedblick på Pålson såg att denne satt lugn som vanligt, så ville han inte heller säga något åt flickan, ty inom sig tyckte han nog mera om att hon var snäf emot honom, än om det skulle varit tvärt om, och för resten visste han ju af erfarenhet att Edla hade sitt hufvud för sig, som man säger.
Men när kvällsvardsgröten var äten och Pålson sagt god natt och gått upp och lagt sig, kunde han inte låta bli att säga till henne, när hon också tog god natt och skulle gå in i kammaren, där hon plägade ligga:
»Hvad har du emot Pålson, efter du jämt ska hugga på’n?»
»Jag?» frågade Edla och såg på fadern med sin mest oskyldiga min. »Har jag sagt någe’ åt honom, jag?»
»Ja, jag undrar hvem det annars skulle ha vuri’ åt, jag?»