»Kors, kära far, jag mente bara för allmänheten, jag — och inte måtte han väl vara så dum, så han tar åt sig, när han inte behöfver.»
Och därmed gick Edla in och lade sig, sedan hon helt obesväradt sagt god natt åt både far och mor.
»Kan du säga, Greta, hvad det ä’ som går åt jäntan?» frågade Österberg, sedan han blifvit ensam med sin gumma ute i köket, där de gamlas säng stod.
»Hvad menar du med det?» frågade mor Greta förvånad. »Inte har jag sett att det är någe’ åt henne!»
»Kors, hon är ju rent åf hatisk på den där fattiga Pålson, vet jag!»
»Å, det inbillar du dig bara, far! Hvarför skulle hon vara det? En kan väl knappt önska sej en bättre dräng, tycker jag. Nej vet du, far, jag ska säja dej hvad det ä’: hon går och ä’ sint för att hon inte fick den där yllekoftan, som du lofte’na. Och hon tycker det ä’ snopet att du klädde opp Pålson och inte gaf henne någe’.»
»Ja, men han hade knappt en tråd på kroppen, han, då hon har allt hva’ hon behöfver!»
»Ja det förstås, utom yllekofta, för si en tocken behöfver hon så fasligt väl, det försäkrar jag dig.»
»Jag får fäll skaff’na en då, när jag far te stan nästa gång — och det blir ju passligt att ge’na te julklapp!»
»Gör det du, far, så blir hon nog nyter igen!»