Och på det beslutet somnade de båda gamla snart nog, men Edla låg länge vaken inne i kammaren och tänkte på de där orden, som drängen hade sagt om svälten, och hon tyckte nog för sig själf att hon varit stygg emot honom, när hon talte om lättjan; men inte kunde hon hjälpa, att hon rakt inte kunde tåla honom.
5.
Så kom julen och med den yllekoftan. Fisket hade gått till duktiga tag i början af december, då ett kort blidväder afbrutit den förut så envisa kylan, som börjat redan i första dagarna af november. Österberg hade riktigt slagit på stort den gången: mor Greta hade fått en ny kaffepanna, Edla sin yllekofta och ett par sådana där ljusstakar, som se ut som silfver men äro af glas och som man alltid blir så förvånad öfver att taga uti, därför att de äro så ovanligt lätta, då de i öfrigt se så gedigna ut. Pålson hade heller inte blifvit utan; han hade fått en ny sydväst och en skinnväst, och själf hade Österberg skaffat sig en ny tobakspung utaf sämskskinn med röda kanter och ett par hängslen att begagna om söndagarna, när det blef fråga om kyrkfärd, något som icke försummades under julen, vare sig det var öppet vatten eller körbara isar.
Äfven den här julen hade man kommit öfverens om att fara till Blidö kyrka i julottan, och Edla hade inte släppt fadern förr än hon fått lof att följa med, hur mycket än gumman satte sig emot det.
»Det kan ju bli någe’ väder åf, när ni ska hem,» menade gumman Greta, »och då sitter jag bara här och ä’ orolig. Karlarna, di kan allti’ frakta sej, men en tocken där en som du ...»
»Hå kors, jag ä’ väl inte åf socker heller, så att jag smälter, ifall det blir ruskväder!» svarade Edla.
»Nej, nog har du varit mer peppar på sista tiden!» svarade modern, och sedan talade hon inte vidare om saken.
Det var lagom kallt och strålande vackert månsken om juldagsmorgonen så där vid fyratiden, när Österberg, Edla och Pålson gåfvo sig af ifrån Skärlöga och togo den vanliga vintervägen öfver några små holmar, till dess de slutligen kommo ut på den stora fjärden, som skilde Skärlöga-skärgården ifrån Blidön. Grålle trafvade på friska tag, ty det var nu öfver åtta dagar sedan han varit på sin sista resa in till staden, och han hade haft god tid att hvila upp sig och äta sig riktigt trind sedan dess. Mor Greta hade letat rätt på så mycket skinnfällar och mattor och schalar som funnos i huset, och Edla satt varmt och godt inpälsad framme i åkan bredvid fadern, som körde, medan Pålson krupit upp bakuti, där han äfven satt varmt nog, om han också fick lof att hänga benen utanför, därför att strömmingsåkan var så liten. Himlen var alldeles molnfri, och de vanliga morgonstjärnorna tindrade hvasst och klart, trots månskenet, och endast nere i nordost låg ett mörkgrått molnlager med ulliga kanter, på hvilka den mot väster lutande månen, som ännu inte uppnått sitt fylle, kastade några matta ljusreflexer. Strax ofvanför det gråa molnet lyste Björnvaktarens stora stjärna, och ett stycke högre upp svängde Karlavagnen fimmerstången ner åt horisonten, och längst borta i söder blixtrade Sirius med blåhvit glans, som återspeglade sig i den blanka isen ute på fjärden, där vägen var utstakad med några mariga granruskor med långa mellanrum.
»Bara inte det där har snö med sig, så går det fäll an!» sade Österberg, i det han med piskan pekade på molnlagret i nordost. »Det sir mej ut för lite’ åf hvarje.»