»Åja, men inte blir det väl nå’n snö åf i dag?» frågade Edla och tittade litet osäkert på fadern, som om hon ville att han skulle öfverbevisa henne om den saken. »Det ä’ ju så kallt så det knäpper i isen!»
»Jaja, men det kan båda tö, det också,» svarade fadern, »och tockna där molngubbar plär inte vara te leka med, så här års. Vore det inte så snöpligt, så vore det kanske säkrast te vänd’ om hem igen!»
»Hå, det måtte väl aldrig komma på frågan!» utbrast Edla, som var angelägen om att få visa sin nya kofta.
»Ja, hvad tror Pålson om’et?» frågade Österberg och vände på hufvudet, medan han höll inne Grålle ett ögonblick.
»Å, nog tänker jag vi tar oss fram!» svarade denne lugnt. »Och efter som vi nu ä’ på väg en half mil, så ...»
»Ja, nog går det te komma dit, men si hem,» sade Österberg tveksamt, »det blir kanske kitsligare!»
»Kors, kära far! Blir det väder åf, så kan vi väl få hus hos Jansons på Blidön, vet jag. Di har ju nya stugan, med flere rum än di behöfver, för nu lär di väl inte ha några stockholmare ute!»
»Nå och mor då?» frågade fadern, i det han gaf Grålle ett piskrapp, som denne enligt gammal vana besvarade med att kasta svansen öfver tömmarna. »Ska hon sitta ensammen hon och vara orolig för oss, tycker du?»
»Hon vet ju att vi har känningar där!» återtog Edla lugnt. »Och nog begriper hon väl att vi inte ger oss ut, om det blir någe’ väder.»