»Och om Österberg vill, så kan jag ju ge mej åf hem me’ samma det ä’ slut i körkan, så att hon inte behöfver vara ensam!» föreslog Pålson.
»Hur ska vi då komma hem, om Pålson ger sig af med hästen?» frågade Österberg litet kärft och vände åter igen på hufvudet.
»Nej, jag tänkte ta och gå, jag!» svarade denne lugnt som alltid.
»Gå hem öfver isen?» utbrast Edla häftigt och strök undan schalen från sitt väl ombonade ansikte för att se på honom. »Det ska en allt vara skärgårdsvan ve för te kunna!»
»Åja, jag har nog gått längre vägar än så — och tyngre med!» svarade Pålson.
»Jaja, men det har fäll ändå vuri’ vägar som Pålson har känt te?» inföll Österberg.
»Det ä’ inte så säkert, det?» fortfor denne, »och nog skulle jag väl ta mej hem på den här, om det skulle behöfvas.»
»Ånej, det ä’ inte sagdt att det blir nå’n snö förr’n i måron, och då kan han gärna få dråsa ner, om han vill. Jag ska bara opp te Jansons, när det ä’ slut i körkan, så klockan ve tolftiden kan vi allt vara på väg hem igen.»
»Nej si det ä’ då alldeles för tidigt, far!» sade Edla med missnöjd ton. »När en inte kommer öfver te dom mer än en gång om åre’, så ska en väl inte flyga åf ut me’samma heller!»
»Ja, vi får si hurdant vädret blir!» svarade fadern i bestämd och afgörande ton och manade på Grålle, som under samtalet passat på och pustat litet och nu satte af igen med förnyad fart. Helst hade han nog sprungit rakt fram, men det var råkar och sprickor i isen, så att han måste göra den ena kroken efter den andra, och hvar gång det svängde, frustade han till och skakade på hufvudet, så att frostnålarna yrde om honom, och sedan han i svängen saktat farten en smula, vände han på hufvudet och tittade på husbonden, som om han velat säga: springer jag inte bra, gamle far du?