Nej det ville inte Österberg heller, ty hur nykter han än annars var, så nog unnade han både sig själf och andra en liten knaber under julen. Han stod därför rådvill och ref sig betänksamt bakom örat, då Pålson helt oväntadt rörde vid armbågen på honom och sade lugnt som alltid:
»Inte ska Österberg hindra doter sin te få dansa! Jag ger mig nog åf hemåt jag och lagar att mor Greta håller sig lugn!»
Edla såg på honom för första gången med en tacksam blick, men det tycktes han inte lägga märke till. Österberg däremot vände sig tvärt till honom och tappade alldeles bort sin vanliga betänksamhet, när han svarade:
»Tänker Pålson ta och gå hem den långa vägen då! Hur i helsike skulle det gå te?»
»Nej, jag kan få åka med Måskobbarn och se’n ä’ det ju bara en half mil öfver te Skärlöga,» återtog Pålson.
»Ja, men om det blir oväder åf då?»
»Det blir inte förr än te natta, om det blir!» inföll Janson och tittade uppåt luften. »Och då ä’ han ju längese’n hemmave!»
»Men du ska veta, karlen ä’ ju fastlänning, och han hittar ingenstans i skärgården!» sade Österberg halfhögt, i det han drog Janson med sig åt sidan. »Och inte kan jag fäll försvara —»
»Nå så hittar Måskobbarn då! Den tar sig fram, om det så vuri på rama Ålands haf! Låt’en du ge sej åf, så kan vi få ha litet jul te’hopa! Du kunne gärna ha tagi’ Greta med dig me’, så hade det vuri’ så mycket roligare!»