Österberg funderade både länge och väl, innan han kunde besluta sig. Men slutligen gjorde Pålson slag i saken genom att helt bestämdt förklara, att han gaf sig af i alla fall, och var det så att Österberg inte kom sig för med att stanna, så kunde de ju alltid taga upp honom på vägen.
»För här stannar jag inte på villkor!» utlät sig drängen. »Dansa kan jag inte och supa vill jag inte, och hva’ ska jag då här te göra? Ajös därför, Österberg! Nu går jag och tar reda på Måskobbarn och så ge vi oss åf så fort vi kan.»
Därmed lyfte han på skinnmössan, som han fått låna till färden af Österberg, och gick med långsamma steg uppåt kyrkbacken, där åtskilliga mera långväga kyrkgäster höllo på att spänna för sina slädar för att gifva sig af, antingen hem eller på julkalas till bekanta.
»Det va’ en underlig en, det där!» sade Janson och tittade förvånad efter den bortgående. »Hvar har du fått tag i den nå’nstans?»
»I stan!» svarade Österberg lakoniskt. Han var missnöjd med hela tillställningen, men inte ville han heller visa sig för angelägen om att fara, för han ville inte stöta sig med Janson, som ofta hade bistått honom i tillfälliga knipor, hvilka kunna inträffa i skärgården lika bra som på fastlandet eller i staden. Och för öfrigt, en half mils promenad öfver fast och säker is, det var ju ingenting att tala om — hade karlen bara varit skärgårdsbo och van vid sådana vägar. Men å andra sidan var han ju stark och duktig nu, sedan han fått äta upp sig ute hos dem, och nykter var han med, så någon fara kunde det ju inte vara — och så var det så rasande bra att mor inte behöfvde vara orolig. Och hur det var, så leddes Grålle fram och spändes för, och efter en styf kvarts timme körde Janson förut och Österberg kom efter med Edla och det gick med rykande fart ner till Jansons, där julbordet redan stod dukadt med allt hvad godt och fett och starkt som huset kunde förmå, och det var sannerligen inte så litet!
Och nu fick Edla riktigt tillfälle att visa sin nya yllekofta i all dess glans, och flickorna voro inte litet afundsjuka på henne för den. Och de utaf dem, som varit i kyrkan, ville ovillkorligen veta hurudan nya drängen var, och hvad det kunde vara åt honom. För under gudstjänsten hade han suttit nedlutad i bänken med hufvudet emot händerna, och när prästen hade talt så vackert om det lilla Jesusbarnet, som inte hade annat än en fattig krubba till vagga, så hade han rest upp hufvudet och sett på prästen och haft stora tårar i ögonen. Så nog måtte det vara en underlig kurre, tyckte flickorna. Och hade Edla lagt märke till hur bra han såg ut? För det fanns ingen af de andra drängarna som var så mörklagd och hade sådana märkvärdiga ögon, när han tittade upp.
»Han tittar aldrig på folk, så det har jag då inte varsnat!» sade Edla skrattande. »För resten tror jag aldrig jag sett honom riktigt ren och kammad förr än nu te julen! Men nog ä’ han underlig, alltid, och jag har aldrig kunnat me’n, det ä’ hvad jag vet!»
Det var en riktigt styf juldans, som nu blef af fram på kvällen i Jansons tillökade byggning, där till och med själfva »varandan», som utgjorde hans stolthet, var upplyst med en stor fotogenlampa, som hängde i taket. Och det var många »gossar» både från de stora och de små öarna som lade sig ut för Edla och som kommo fram och ströko på foten, sedan de först stått och funderat en god halftimme nere vid dörren, om de skulle våga sig fram till den vackraste flickan i hela juldansen. Under tiden sutto gubbarna inne i Jansons egen kammare omkring toddybordet och språkade och fyllde på i glasen, till dess det började gå rundt om i hufvudet på dem, som inte voro vana vid en så storaktig traktering. Bland dem var Österberg en, och han var kanske den försiktigaste utaf allesammans, ty han kunde inte låta bli att tänka på Greta, som satt där hemma, och på drängen, som hade gifvit sig af hemåt, för att hon inte skulle behöfva vara ensam. Det var inte utan att han skämdes litet smått för att han låtit öfvertala sig att stanna kvar och litet emellanåt gick han till fönstret för att titta på vädret. Men så började de andra tala om skatterna och nya väghållningslagen, och fast det egentligen inte vidkom Österberg, som bodde så långt ut till sjös, kunde han ändå inte låta bli att höra på och att också deltaga i samtalet och på det sättet glömde han sig kvar där inne ett par timmar och drack ett halft glas mer än han skulle velat. När han nu kom ihåg sig och skulle ut för att se hur det stod till med väderleken, mötte han mor Janson i farstun, när hon kom ut från det öppna köket, där det fräste och stekte och osade julmat i långa banor.
»Hvart ska Österberg ta vägen som längst?» frågade hon fryntligt, i det hon motade honom med kaffepannan i hand.
»Å jag ska bara sta’ och titta om Grålle ett tag!» svarade Österberg.