»Låt’en därför sköta sig själf!» mumlade husbonden. »Jag har sofvi’ många gånger, jag, och han har gått hem ändå. Pålle ä’ en kloker karl, ska jag säga!»
»Jag märker det!» svarade Pålson, i det han släppte efter tömmarna, och i uppmuntrande ton fortsatte han, i det han böjde sig framåt och klappade hästen på länden. »Gå du, Pålle, du hittar allt vägen bättre än jag!»
Pålle svarade med ett gnäggande, tog sedan försiktigt några steg framåt, gjorde därpå en lång lof och började sedan springa rätt emot vinden med starkare fart än förut, utan att bry sig om yrsnön, som nu började att falla här ute tidigare än där borta på ön, där julgillet redan var i full gång. Men om man tror att den föll lodrätt, den täta, hvassa snön, så bedrar man sig. Nej, den svepte fram vågrätt öfver isen, höjde, sänkte, vände sig om, som om den velat fly för sin egen vildhet, och kom tillbaka ännu vildare än förut. Mörkret, som förut varit svart, blef nu blygrått, emellanåt genomskuret som af elektriska gnistor, och blandade med de hvassa nålarna kommo stora, våta, tunga flingor, som fröso till isklumpar, när de väl nått något föremål att haka sig fast vid. Inom några ögonblick körde de framstrykande massorna ihop sig på isen här och där till lösa drifvor, som flyttade plats med de tjutande vindstötarna, packade ihop sig framför medarna och tycktes vilja hejda den lätta åkan på hennes guppande färd ned och upp för de rörliga hindren. När stormen riktigt tog i, så hejdade den till och med hästens fart, han nästan tvangs att stanna för det våldsamma anloppet, och när det gaf efter, tog han i med förnyad kraft, medan isnålarna smälte i värmen af hans rykande hud, som därigenom ångade ännu mera. Och hur kölden skar igenom kläderna och isade de i släden fängslade lemmarna! Den sofvandes tyngd hvilade allt mera tryckande mot Pålsons stelnade axel och arm, han försökte på nytt att ruska honom vaken, rädd för att han skulle sitta och frysa ihjäl under det dubbla inflytandet af ruset och kölden. Men det var förgäfves; endast några stönande ljud hördes, och kamraten tycktes bli allt tyngre och tyngre. På en gång hördes ett starkt gnisslande ljud, den ena meden lyfte sig högre än den andra, just på den sidan där Pålson satt, och innan han hann kasta sig utåt för att väga upp den, låg åkan omkullslagen och de båda åkande ramlade ur, Pålson öfver den sofvande Måskobbarn, medan Pålle helt lugnt stannade och vände på hufvudet, liksom för att se efter hvad det var, som hade händt.
»Hvad i hälskotta nu?» ropade Olson med redigare röst än förut, i det han tumlade om i snön som en hösäck. »Hvad ä’ det?»
»Det var åkan som stjälpte!» svarade Pålson lugnt, i det han försökte komma på benen igen, glad öfver att den andre hade blifvit väckt på ett mera afgörande sätt än han själf kunnat hitta på.
»Stjälpte hon?» svarade Måskobbarn och lyckades efter många ansträngningar sätta sig upprätt i snön. »Hur fan kör du då, din bulvan? Jag ligger ju i en grop, vet jag!»
»Och det här ä’ bestämdt en bergknalle!» ropade Pålson, som ville taga ett steg åt sidan men råkade på en hal upphöjning, som gjorde att han ramlade nedåt igen.
»Och inte blåser det heller så djäkligt mera!» utbrast Olson och mornade till sig allt mera. »Vi måtte ha fått lä utaf någonting!»
»Vi ä’ i land!» ropade Pålson på nytt, sedan han vid nedhalkandet fått tag i en enbuske, som han stack sig på.