»Ä’ vi i land?» skrek Olson och gned sig i ögonen, försökande att se sig omkring. »Ja, så förbanna mig tror jag inte ... Vänta litet — ser inte Pålson te någon lada ett stycke uppåt?»
»Jo, jag tycker att det ä’ någe som skymtar där borta till vänster!»
»Då ska en få si att vi ä’ hemma!» fortfor Måskobbarn, och fick genast till svar från gamla Pålle ett godt gnäggande, som tycktes bekräfta hans utsago. »Ja, då sätter vi oss opp igen, och se’n ä’ det bara en liten bit öfver backen här, så ä’ vi ve stugan.»
»Ja, det var allt mer lycka än konst det!» sade Pålson och hjälpte honom upp i släden. »Men nu kan väl Olson reda sig hemåt ensam, för jag ger mig allt åf te Skärlöga, jag, och det med en gång!»
»Var inte galen, karl!» skrek Olson och fick tag i honom i armen. »Stanna öfver hos oss te’s i morgon bitti, när det blir dager.»
»Nej, jag lofte Österberg att jag skulle ge mig hem te gumman, som sitter ensam, och nu ä’ det ju bara en mil kvar.»
»Ja, men Pålson kommer aldrig fram! På andra sidan ligger det på ändå hvassare, för där kommer det från hela stora sjön, ska han veta. Kom te minstingen in ett tag och värm opp sig, innan han ger sig åf!»
»Åja, det kan jag då göra, för jag ä’ allt duktigt stelfrusen, känner jag. Men jag ger mig åf igen om en kvart, för nu håller jag mig nog varm, när jag får röra på mig ordentligt.»
Och det hjälpte inte att mor Olson, när de väl kommo fram till den varma stugan, föreställde Pålson att det vore att fresta vår Herre, om en människa gåfve sig ut i ett sådant väder. Han svarade helt lugnt: