»Det är inte vår Herre jag vill fresta! Jag vill bara fresta på att hålla ord!»

Och därmed gaf han sig ut på nytt i natten och den hvinande stormen.

7.

Redan strax fram på kvällen hade mor Greta börjat bli orolig öfver att det tilltagande ovädret skulle hindra kyrkfolket att komma hem. Hon hade, när hon var ute och såg om kreaturen, haft svårt nog att reda sig på den lilla biten mellan ladugården och stugan, och när hon väl uppnått den och skulle in igen igenom förstudörren, som gick utåt, så ville den på inga villkor låta öppna sig och när hon väl fått upp den och kommit halfvägs in, slog den igen om henne med en fart och en styrka, som kastade gumman tvärs in genom den öppnade köksdörren och gaf henne en hel liten snödrifva till följeslagare på vägen.

»Det var då en välsignad storm te regera,» muttrade gumman för sig själf, »den är ju alldeles rasvill! Det va då väl att den hygglige Pålson bar in så mycke ved, så en kan hålla varmt här inne och ha kaffepannan i ordning te’s di kommer! För nu tänker jag väl ändå att di snart ska vara här!»

Men när gumman närmade sig spisen för att maka upp bränderna riktigt nära hvarann och lägga på ny ved, tyckte blåsten, som inte kunde komma åt henne mera hvarken genom dörren eller fönstret, att han skulle försöka spela henne ett spratt genom skorstenen, och det gjorde han också reelt, i det han kastade sig hufvudstupa ned genom rökgången och slungade ett par näfvar yrsnö ner på elden, så att det sprakade och fräste om den, medan aska och sot yrde omkring näsan på gumman, och kastade sig rätt i pälsen på katten, som satt på spiselkanten och värmde sig om ryggen, medan han vände de halfslutna ögonen utåt stugan, där de envist fäste sig vid den mörka vrån mellan fållbänken och dragkistan; en vrå i hvilken missan tagit mer än en råtta i sin dar, och från hvilken hon nu tydligen väntade något raspande, som kunde lifva upp henne i det dåliga vädret.

»Jaså, nu ska en väl inte få ha eld på spisen heller,» muttrade gumman bekymrad och förargad på samma gång. »Men si, förr än jag släcker den, förr ...»

Hon hann inte tala ut, förrän stormen afbröt henne med ett långdraget tjut uppe i skorstenen, och en ny salfva af snö och sot yrde omkring så vildt, att till och med katten tog ett långt skutt från spisen och direkt upp i fållbänken, där han började på att putsa sig på ryggen och om tassarna, med hvilka han betänksamt strök sig om nosen och ibland stannade på halfva vägen, medan han spände öronen utåt dörren och tycktes liksom vänta på att någon skulle komma. Sedan mor Greta nödtorftigt pysslat om kaffepannan, tog hon sin gamla postilla och satte sig borta vid bordet, där fotogenlampan brann, tog rätt på sina glasögon och började läsa juldagens evangelium. Men det ville inte gå så bra, det drog ifrån fönstret, så att lampan flammade till och rök emellanåt, och hur lomhörd än gumman var, hörde hon ändå vindstötarna där ute och hur isbarken gnisslade och sprakade mot fönsterrutorna så att det lät som om någon illvillig strykare stått där ute och kastat näftals med sand och småsten mot stugan. Gumman blef allt ängsligare där hon satt och huru mycket hon än längtade efter att mannen och dottern skulle komma hem, så började hon ändå smått hoppas på att de hade stannat kvar borta på Blidön, där hon ju visste att de hade Jansons att vara hos. Men så visste hon ju också hur mån Österberg var om henne och hus och hem! Skulle han väl ge sig ro att stanna, när han visste att hon var ensam hemma, och hade han kanske gett sig af ensam och satt nu och körde vilse i ovädret och snöstormen där ute på den ändlösa isen, där man inte kunde se handen för sig? Ensam? Nej, ensam var han nog inte; nog hade Pålson följt med, det var hon då säker på, och när de var två ... ja, men Pålson, han hittade ju inte, han hade aldrig farit den vägen förr, annat än i båt och det var någonting helt annat. Hon visste nog, gumman Greta, hur annorlunda det ter sig när sjön går fri och när uddar och kobbar spegla sig i vattnet, än när de ligga inbäddade i snö och när isen gör fastland utaf fjärdarna och slår brygga öfver sunden. Och hur hon tänkte och tänkte, så blef hon allt oroligare. Hon kunde hvarken läsa eller sitta längre — hon måste upp och gå, gå rastlöst fram och tillbaka — så där ja, nu kokade kaffepannan öfver, och det körde bort den andra oron för ett ögonblick. Hon skyndade till spisen och lyfte af den litet — om hon skulle smaka några droppar? Det var visserligen bara sumpen hon kokade på ännu, ty inte ville hon lägga på något kaffe, innan far och Edla komme; men det hade väl ändå något till kaffesmak, tyckte hon, och så försökte hon med en half kopp, som hon just skulle föra till munnen, då en ny vindstöt, häftigare än de andra, körde rätt ner genom skorstenen, så att eldgnistor och kol flögo långt ut på golfvet och köksdörren flög upp med en smäll, så att det dånade i motsatta väggen. Hon mera kastade än satte koppen ifrån sig och skyndade fram till dörren, i tanke att de voro hemma och att den yttre dörren slagit upp och att det var det som hade framkallat luftdraget. Men det var ingen, och sedan hon gjort ett fåfängt försök att öppna dörren utåt, kom hon igen, stängde köksdörren och började gå af och an igen, ständigt tänkande samma tröstlösa tanke:

»Herre min skapare! Tänk om di har fari’ vilse!»

Och hon var nästan gråtfärdig; men så kom hon att kasta ögonen på katten, och då blef hon lugnare igen. Han satt ju helt rak där uppe i fållbänken och tvättade sig om nosen och öronen med tassen. Han putsade sig med stora ansträngningar i brickan med den hvita fläcken, i det han slog ryggen i krum och sträckte hufvudet bakåt; det var alldeles tydligt att han väntade främmande.