»Tror du att di kommer snart, misse?» frågade gumman, i det hon strök katten öfver ryggen. »Tror du att di ä’ på hemvägen, efter du gör dig så finer?»
»Ja-am!» svarade kisse och steg upp, i det han besvarade smekningen genom att stryka hufvudet mot gummans arm och trampa med fötterna i det mjuka täcket.
»Ja si, då lägger jag min själ på kaffe, för dig tror jag på, misse! Du har allt reda på dig, du, det har jag sett en gång förut!»
Och gumman lade på litet kaffe, och så länge hon höll på med det, så hoppades hon det bästa. Men ingen kom, kaffet kokade länge sedan och hennes ängslan ökades allt mera, och ändå värre blef den när hon fick se att katten hade slagit sig i krum ofvanpå täcket och somnat från alltsammans.
Således skulle ingen komma; men hvarför kommo de inte? Hade de verkligen farit vilse, eller hade de kanske ändå stannat kvar borta på Blidön, i stället för att ge sig ut i det fasliga vädret? Jo, visst hade de det. Det var ju alldeles solklart att Jansons inte hade släppt dem ifrån sig — och att i morgon, när snöstormen hade lagt sig, så skulle de komma hem igen välbehållna och raska. Att hon inte kommit sig för att tänka på det förut. Och visst var det söcknigt att sitta ensam på juldagen och att inte få duka fram den rara julmaten som var öfver sedan i går — men den kunde ju också ätas på Annandagen, för inte brydde hon sig om något, när hon var ensam. Det var så mycket roligare att tänka på att de hade det bra där borta, att Edla fick visa sin nya yllekofta och att Österberg fick prata med Blidögubbarna, som han inte träffat på så länge! Och uppkryad af den tanken, fick gumman på nytt fatt i postillan och satte sig att läsa; men nu ställde hon lampan på dragkistan och drog fram en stol dit, så att hon hade ljuset bakom sig och värmen från spisen midt emot. Och hur hon satt och läste och tänkte och tittade, än på kaffepannan och än på den sofvande katten, så slumrade hon själf till, utan att hon visste af det.
Hon väcktes af en häftig duns, for yrvaken upp ur stolen och såg sig förvirrad omkring. Spiselden hade nästan falnat ner, lampan stod och smårökte, i brist på olja, och postillan hade ramlat ner på golfvet — var det dunsen af den, som hade väckt henne? Hon kände sig stel i alla leder och hade svårt att komma upp från stolen, och medan hon så småningom mornade sig, började dalkarlsklockan i vrån att surra och snarka och slutligen slå. Hon räknade — den slog tio långsamma, litet skrällande slag, som om själfva slagskifvan varit spräckt, sen surrade den igen och knäppte till och så var det slut. Tio slog hon! Då hade hon ju sofvit i flera timmar — ja, då var det ingen fara med hvarken gubben eller dottern, tänkte mor Greta, för annars hade hon inte kunnat sofva så länge, det hade varit en omöjlighet rakt! Men i detsamma var gumman nära att uppge ett rop af förvåning — hvad var det åt katten? Han var uppe ur fållbänken och satt ända borta vid dörren med hufvudet mot dörröppningen och han vände på det än åt ena sidan än åt den andra, och så tittade han på mor Greta och så vände han det åt dörren igen, i det han jamade gång på gång. Kunde det vara någon där ute? Var det kanske en råtta i farstun, eller ... gumman lyssnade och lyssnade, men lomhörd som hon var, kunde hon inte urskilja något ljud. Men nu blef katten alldeles för märkvärdig! Han sträckte sig ut så lång han var och började krafsa med bägge tassarna på dörren, som om han velat rifva sönder den, och så tittade han på gumman och så krafsade han igen.
»Det står aldrig rätt te!» mumlade gumman för sig själf. »Tänk om det ä’ någe på tok nere i fähuset — eller om dörren te fårkätten har blåsi’ opp, och fårkräkena fryser ihjäl för oss! Jag får rakt åf lof te försöka komma ut och se efter!»
Och gumman lindade en schal om hufvudet och axlarna på sig, tände på den gamla lyktan, som stod på spiselmuren, och gaf sig af ut i farstun företrädd af katten, som nu satte svansen i vädret och såg så nyter ut, som om han haft en hel råttkoloni i kikarn. Det tycktes vara ett ögonblickligt stillestånd mellan stormilarna där ute, och när gumman svept förklädet om lyktan för att inte blåsten skulle släcka den, fick hon upp klinkan och skulle skjuta upp dörren. Men det var lättare sagdt än gjordt, och först efter många ansträngningar lyckades det henne att få upp den så pass mycket att hon kunde tränga sig ut. Katten hade redan tagit ett språng ut i snön, som samlat sig i en stor drifva där utanför, och när gumman väl kom ut, sjönk hon tvärt ner i den ända till knäna. Dörren slog genast igen om henne, men hon vadade modigt framåt, fastän den kalla blåsten, som nu tog i igen, rent af ville taga andedräkten från henne. När hon kommit några famnar utanför stugan på vägen åt ladugården, fick hon se katten, som med hufvudet nere i snön gräfde med bägge tassarna, som om han velat leta upp en skatt, och med nästa steg hon tog, stötte gumman emot något föremål som var tätare än snön och som inte gaf med sig liksom den. Hon lyste ner med lyktan, och i gropen, som katten krafsat upp, såg hon någonting som liknade ... Hon lyste ner igen och skrek till:
»Jesses i himmelen! Det ä’ ju en människa vet jag!»