»Ja, jag vet väl det! Men sätt dig opp nu, Greta, och stå inte här och förkyl dig.» Och därmed tog Österberg gumman sin om lifvet, lyfte upp henne i åkan och ställde sig själf på medarna, och så bar det af uppför backen i rykande fart.
»Nu kan jag si att Pålson ä’ hemma!» utropade han, i det han tittade på de breda gångarna; »och har han orka’ med den här snöskottningen redan, så ä’ det väl ingen fara med honom, tänker jag. In med er nu, så får jag sköta om Grålle och ge’n litet te bästa, och se’n ska vi väl si hur det ä’ med fastlänningen, som kunde ta sig fram i skärgåln på en tocken dag som i går.»
När Österberg kom in efter en god kvart — för det tog tid både att torka Grålle och ge honom en god portion gröpe och hafre och fylla hela krubban med hö — så hade mor Greta redan talat om nattens äfventyr för Edla, och nu fick hon tala om det igen för gubben sin, och det gjorde hon så gärna, för ju mera hon tänkte på det, desto styfvare tyckte hon det var, att drängen kunnat leta sig hem ensam, och att han gjorde det för hennes skull, det gjorde inte bedriften sämre i hennes ögon.
»Ja, jag ska då aldrig säga att han ä’ någon dålmåns!» utropade Edla, som var förargad på Blidöpojkarna därför att de tagit sig för mycket till bästa och blifvit bråkiga fram på natten; det var till och med en, som kört in henne i en vrå i farstun och prompt velat kyssa henne, och det fast han luktat brännvin så man kunnat storkna; — nå, han hade då också fått sig en sittopp, så han nära på blifvit nykter på kuppen; men det hindrade inte att Edla var lika förargad — och när hon nu tänkte på Pålson, som i stället gifvit sig af hem och vågat lifvet för att modern inte skulle behöfva vara orolig ...
»Nej, tockna går inte sådana vägar, di!» sade Österberg, »och hur han burit sig åt att komma från Måskobben och hit, det begriper jag då inte på villkor!»
När Österberg sedan kom upp till Pålson, låg denne i brinnande feber och trodde att det var Måskobbarn som ville hindra honom att bege sig af hem; han slog vildt omkring sig med bägge händerna, och när kluten vid den häftiga rörelsen flög af och Österberg kastade en blick på drängens vänstra hand, blef han förskräckt öfver att se de gulhvita, skrynkliga fingrarna, och sedan han förgäfves väntat på att bli igenkänd af den yrande, gick han sakta ut igen och kom ner i stugan till Greta och Edla, som skyndade emot honom och nästan med en mun frågade hur det var där uppe.
»Å, det är skralt nog, det!» svarade Österberg betänksamt och ref sig bakom örat; »och ä’ det som jag tror, så får jag allt spänna för Grålle i morgon igen och ge mig af me’n till Norrtälje.»
»Nej kors då! Vi måtte väl kunna sköta om’en själfva, vet jag! Ta ut’en nu i kylan, det vore ju te ta lifvet åf’en me’ samma.»
»Ja, kära far, det går rakt inte an!» instämde Edla ifrigt; »jag ska nog pyssla om’en, jag — och mor med.»