»Det ä’ nog bra, det,» menade Österberg; »men, sir ni, han har frusi’ bort vänstra näfven på sig och det lär ni inte kunna reda er med! Ja si, aldrig hade jag då fari’ te Blidön, om jag hade kunnat tänka mig att hela juldansen skulle sluta me’ lasarette’!»
9.
Och det blef onekligen slutet, och när Pålson kom hem igen i början af februari, så hade han två fingrar borta på vänstra handen, men för öfrigt var han kry och rask och inte stort blekare än vanligt. Österberg var efter honom dit, sedan han blifvit utskrifven, och när de kommo hem till Skärlöga om dagen, så tog mor Greta emot Pålson som om han varit hennes köttslige son, och Edla räckte honom bägge händerna och såg på honom med tårar i ögonen och frågade så riktigt vänligt och hjärtligt hur det stod till och om han hade haft det mycket svårt där borta.
»Å nej, inte så värst!» svarade Pålson lugnt; »se’n di väl knipsat åf fingrarna, gick det väl för sig.»
»Stackars Pålson!» ömkade sig gumman Greta och klappade honom så vänligt på högra axeln; »hur ska han nu kunna reda sig?»
»Å, så länge han har tummen och pekfingre’ kvar, så är det ingen nö’!» utbrast Österberg, som ville ge samtalet en gladare vändning; »Holmberg på Yxlan miste hela vänstra näfven han, men han reder sig med den högra och mun, och likare skräddare får di titta efter.»
»Jojo, men se grofsysslorna,» menade Greta; »di ä’ värre, di.»
»En får väl öfva opp sig,» sade Pålson lugnt. »Och blir jag för skral ve noten, så får väl Österberg se sej om efter en ann’ te vår’n.»
»Det värsta ä’ att om Pålson ska te och gifta sig, så har han ingenstans te sätta ringen,» fortfor Österberg, som ovillkorligen ville vända saken i skämt.