»Nå, den måtte väl kunna sitta lika bra på pekfingre’,» inföll Edla, som också ville säga något muntrande, för att icke behöfva börja storgråta, som hon kände stor lust till när hon såg på den stackars fastlänningen, där han stod med vänstra handen i kavajfickan.
»Nog blir det bra med det,» återtog mor Greta; »men Pålson ska aldrig tala om att vi skulle ta oss en ann’ karl. Eller hur du, gubben?»
»Nej, så vida han inte har gifve’ sig håle på att han prompt inte vill bli kvar,» svarade Österberg; »annars tänkte jag väl att vi skulle få behålla’n te döddagar. Och nu har jag ett förslag att göra Pålson, och det får han inte säga nej te, för då blir vi inte go’a vänner längre.»
»Hvad skulle det vara då?» frågade denne och såg förvånad ut.
»Jo, det skulle bara vara det, att från och me’ i dag så ä’ inte Pålson våran dräng, inte ... utan vi fiska på hälften hvar och hjälper hvarann så godt vi kan. Och så betalar jag Pålson för hvad han gör åt mej, och så betalar Pålson hvad han äter hos oss, och husrumme’ det delar vi. Tycker Pålson att det kan gå ihop, så ä’ det sagdt och gjordt me’ samma, och Greta tycker nog som jag, det ä’ jag då tvärsäker på.»
»Ja, kära gubben min, det gör jag visst det.»
»Nej, det är för mycke’, Österberg! Det kan jag inte ta emot.»
»Hvarför det då? Tror Pålson att jag vill gå med hans två fingrar på mitt samvete och inte försöka ge’n nå’n ersättning? Nej, se någe’ för någe’ och inte för inte, det ä’ våran praktik det, här ute i skärgården.»
»Ja, men Österberg känner mig ju inte och —»
»Känner jag inte Pålson? Jo så anfäkta mina strömmingskötar gör jag inte det! Och ta nu hit högra näfven, så slår vi te, för jag tycker om Pålson och det gör Greta med, och nu vill vi ha det på det vise’, så här ä’ det inte värdt te krångla.»