»Ja, men ...» invände Pålson och såg bort åt spiseln, där Edla stod; »det finns väl en te, som ska ha sitt ord med i lage’, när det ä’ frågan om te skänka bort halfva förtjänsten.»
»Menar Pålson mig, så inte ä’ väl jag så påstridig, så jag ha någe’ mot’et, när far och mor vill,» svarade Edla, och såg på honom med fuktiga blickar. »Jag har nog min trasa me’ i byken, jag också! För hade jag inte prompt villa dansa borta hos Jansons ...»
»Så hade vi kanske frusi’ fingrarna åf oss alla tre,» inföll Österberg, medan han »krånglade» i kaffet, som gumman hade satt fram. »Så du har då i alla fall ingenting te säga, Edla. Men hur är det nu med näfven, Pålson! Ska jag sitta här och vänta på’n längre, eller hur ä’ det.»
»Nej, här är den! Och tack och tack och heder ska Österberg ha! Och mor Greta och Edla med. Fast Gud i himlen ska veta att det är för mycket för en tocken som jag; men det vet jag, att otack ska ni inte ha för’et. Men ett villkor gör jag, Österberg, och det, det är abslut.»
»Hvad ä’ det då?»
»Österberg får fara te stan med fisken, för dit sätter jag aldrig min fot.»
»Kör för det då! Det vill säga, så länge jag orkar, men se’n får allt Pålson kuska dit själf.»
På det svarade Pålson ingenting; men nu var öfverenskommelsen gjord, och som vårfisket blef gifvande, hade de båda kompanjonerna en liten vacker sparpenning hoplagd, när sommaren kom. Och tiden gick sin jämna gång där ute i hafsbandet, och Pålson var tyst och stilla och lugn som förut, men hur än gumman och i synnerhet Edla försökte på omvägar få ur honom, hvarför han var så rädd för staden, så sade han aldrig ett ord om sitt förflutna lif.
Så blef det sommar, och en vacker dag kom en segelkutter och lade till vid den lilla bryggan nere vid notboden. Det hade blåst friskt om dagen och något hade gått sönder på riggen, så att den rike grosshandlaren, som var ombord, hade sökt nödhamn inne vid Skärlöga, för att reparera, innan han gaf sig vidare af utåt sjön, med Åland till mål för sin fisketur. Han hade varit där förut, och Österberg kände väl igen honom, där han stod nere på bron och lade ner nät i ökan, medan Pålson var inne i båthuset efter årorna.