»Nej, se grosshandlarn ä’ ute och styr!» sade Österberg, i det han lyfte på sydvästen; »hvart ska det nu bära af som längst?»
»Jag skall öfver till Åland,» svarade denne och reste sig upp borta i aktern, där ett par andra herrar sutto med ett par ölmuggar bredvid sig; »men han blåser en half därute, och fockfallet har fått någon skavank. Österberg har väl ingenting emot att jag ligger här ett par timmar och reparerar?»
»Nej vars! Ä’ det någon bisträckning som grosshandlarn behöfver, så —»
»Tack, jag tror nog vi hjälper oss själfva! Nå, hur är det med fisket annars nu för tiden?»
»Det har varit skralt de sista dagarna. Men nu ska vi just ut och fresta, om inte abborrarna ha någe’ te säga nu, se’n de’ har blifvi’ lågvatten.»
Just i detsamma kom Pålson ut med årorna och skulle ner till båten, men på vägen kastade han en tillfällig blick nedåt kuttern och ryckte till, tittade ännu en gång och kastade sedan hufvudet åt andra sidan, medan på samma gång ett utrop hördes från en af de öldrickande herrarna akter ut. Österberg märkte ingenting, sysselsatt som han var med att lägga ner det sista nätet i ökan, och Pålson hade redan stigit ner i den för att lägga årorna i ordning, då Edla syntes uppe i backen och ropade ner till fadern att kaffet var i ordning, om de ville ha en kopp innan de gåfvo sig af. Både Österberg och Pålson gingo därpå upp till stugan, men Edla, som skulle hämta en stäfva som låg och flöt nere emellan båthuset och bron, gick vidare ner och föll just på knä där för att ta upp den, då hon, dold af båthuset, hörde följande samtal nere på kuttern:
»Hvarför ropade du till, när du såg den där långa karlen?» frågade grosshandlaren.
»Jo, jag tyckte jag kände igen honom,» svarade den ene af hans kamrater, »ja, det var bestämdt han.»
»Hvilken?» frågade de andra två.
»Den rackarn, som höll på att slå ihjäl bror min här om året uppe i Västmanland,» svarade den tillfrågade.