Hon var född mot slutet af förra århundradet, några år före utbrottet af den första franska revolutionen, i Stralsund, af svenska föräldrar. Själfva året 1800 gifte hon sig med en svensk sjökapten, och nu åtföljde hon sin man på flera af hans färder till spanska och medelhafshamnarna, samt var äfven en gång med honom öfver till Brasilien. Hon var således en berest gumma, och det hörde man nog också på hennes samtal. Snart blef likväl det lilla hemmet fullt af skrikande och lekande små, och då var det slut med den unga sjökaptensfruns långresor. Hon var nu hemma och skötte om huset, medan mannen ute på det stormande hafvet arbetade för att skaffa bröd åt de sina. Det lyckades honom också, ty han var en driftig, och kunnig sjöman; men dess värre var han icke lika stark som han var arbetsam, och följden däraf blef att han i förtid arbetade ut sig. Efter knappa tio års äktenskap lades han ned på sjuksängen, och därifrån uppsteg han icke mera. Efter några veckors tärande plågor hade världen en rask sjöman mindre, och en sörjande änka och moder, samt fem faderlösa små mera. Det var ett lyckligt och godt äktenskap som på detta sätt upplöstes af döden; men den unga änkan fick sannerligen icke hejdlöst öfverlämna sig åt sin djupa sorg, ty de fem små munnarna ville ha bröd, och den döde maken hade icke hunnit lämna något efter sig. Men beslutsam och rask som hon var, förtviflade hon icke om sin och de sinas bärgning, hon lärde sig på kort tid barnmorskeyrket, och på detta sätt kunde hon snart nog sörja för sina barns uppfostran och framkomst i världen. Af barnen voro fyra gossar och en flicka, som likväl helt ung följde sin fader på vägen till det stilla hemmet. De fyra gossarna växte däremot upp och frodades i det anspråkslösa hem som moderns rastlösa arbete så småningom lyckades att skapa åt dem. Det var ett gammaldags godt och ärbart hem, utan grannlåt, men med kärlek och allvar på samma gång; det var dessutom också ett gladt hem, ty gumman älskade glädje omkring sig, och förstod den i våra dagar nästan bortglömda konsten att vara gudfruktig utan att vara ofördragsam, och varm kristen utan att se gudsnådlig ut. Hennes praktik utvidgades mer och mer, och snart rådde ett visst välstånd i det lilla boet, där sönerna växte upp till arbetssamma och dugliga män. Den äldsta af dem blef snart en allmänt värderad och afhållen tjänsteman i ett af stadens ämbetsverk; den därnäst flög snart ur boet och begaf sig af till Amerika, där han inom några år som skicklig handtverkare förvärfvade sig en oberoende ställning. De två andra sönerna dogo ännu i skolåldern, och den pröfvade modern sväljde sina tårar, skötte otröttad sitt välsignelserika men mödosamma kall, och gladdes åt de två barn som hon ännu fick behålla.

På det sättet gingo många år, och hennes äldste son, hennes älsklingsbarn, var redan en stadgad man och nu var det han som, när gumman började tröttna, erbjöd henne ett hem, i hvilket han, tack vare sina goda inkomster, kunde omgifva henne med en glädje och en bekvämlighet, som hon hittills icke varit van vid. Han var en glad och älsklig människa, denne hennes son, och han älskade att omgifva sig med en krets af liktänkande vänner, artister och idkare af sångens glada konst, och i denna krets var nu hans gamla mor under många år en afhållen, värderad och outtröttlig väninna. Hon slutade med sin praktik, och lefde nu det sorgfriaste lif hon kunde önska sig; men ingen lycka är varaktig här på jorden, och hon väntades af den svåraste af alla sina pröfningar, den att få följa sin äldste och mest älskade son till grafven. Den yngre var bofast på andra sidan Oceanen, han hade där skaffat sig hustru och barn, och han kunde icke komma tillbaka för att vara ett stöd för sin nära sextioåriga moder. Han erbjöd henne i stället ett hem hos sig, men gumman ville icke lämna den jord, som gömde stoftet af alla hennes kära, hon ville dö i Sverige, sade hon, ty hon var för gammal att byta om seder och tänkesätt. Den vänkrets, som hennes son vetat att samla omkring sig, hyllade den gamla med vördnad och tacksamhet, och som sonen lämnat efter sig en jämförelsevis icke obetydlig förmögenhet, kunde gumman lefva bekymmerfria dagar, hvilka hon hoppades icke skulle blifva så många. Himlen hade dock annorlunda beslutit; hon fick lefva till öfver åttio års ålder, och det var under de sista tjugu åren af hennes lif som jag i henne lärde känna den präktiga gumma, som jag nu vill söka beskrifva.

3.

Gumman Granke, så hette hon, bebodde, då jag lärde känna henne, första våningen af ett litet tvåvånings stenhus vid en af gatorna nära Mosebacke. Hennes våning bestod af tre små, men mycket trefliga rum utåt gatan, ett kök och tvenne smärre rum inåt gården, allt detta väl instängdt inom en tung järndörr vid slutet af en lång trappa neråt gården. Gumman bodde således alldeles för sig själf, och de tvenne små rummen åt gården hyrde hon ut åt modern och mormodern till en af hennes aflidne sons vänner. Hela hennes hushåll bestod af henne själf, en tjänstflicka och en ung flicka, som var inackorderad hos henne, och för hvilken hon på sina gamla dagar i mera än ett afseende var en verklig mor. Den unga flickan hade en fästman, lika fattig som hon själf, och för dessa båda unga, hvilkas förbindelse icke sågs med så särdeles blida ögon af flickans släkt, blef den präktiga gumman i sitt hjärtas godhet en skyddande försyn.

Gumman Granke var vid den tidpunkt, då jag gjorde hennes bekantskap, en liten kry och fryntlig gumma på några och sextio år, med ett gladt och godmodigt ansikte, i hvilket tydliga spår af mycken skönhet skymtade emellan skrynklorna. Ett par klara, blå ögon blickade trohjärtadt och vänligt fram under tämligen buskiga ögonbryn och det gråsprängda håret vågade sig behagligt öfver en hög och ren panna under den hvita, nystärkta mössa, som gumman ständigt begagnade. Hon var alltid mycket fint och nätt klädd, utan att därför vilja effektera någon ungdomlighet, eller låta påskina något öfverflöd; men hon hade den lofliga och berömvärda åsikten, att »man kan väl försöka att se ut som folk, fast man är gammal!»

Gumman såg gärna folk hos sig, och var ganska ofta borta. Helst trifdes hon i sällskap med glada och hyggliga karlar, ty »Gud bevars ifrån gamla käringar,» brukade hon säga, »dem har jag nog utaf, när jag händelsevis tittar mig i spegeln.» Hon skydde därför icke på något sätt sitt eget kön; men hon hade heller icke någon särdeles misskund med dess svagheter, ehuru hon alltid höll sin räfst med dem på ett hälft humoristiskt sätt, som förtog bitterheten af mången skarp och träffande anmärkning.

Gummans tjänstflicka hade varit hos henne i flera år, och var på sitt sätt nästan lika originell som gumman själf. Hon var en ful, groflemmad och klumpig figur på några och tjugu år, såg mycket illa, skrattade mycket högt, och åtlydde namnet Augusta. För öfrigt mycket säflig och långsam, ärlig och god som guld, och älskande sin gamla matmor som en verklig mor, hvilket likväl icke hindrade henne att ibland rätt grundligt förarga den gamla. Väl tio gånger i veckan brukade gumman säga: »Ja, ska inte den där Augusta få flytta till hösten, så vore det väl märkvärdigt!» — men när hösten kom, så blef det ändå aldrig något af. Men saken var den att de båda kompletterade hvarandra, utan att egentligen någondera visste af det, eller ville erkänna det för sig själf. Gumman var själfva rörligheten, Augusta var det personifierade lugnet; gumman var häftig, Augusta flegmatisk; gumman såg bra, Augusta illa; och när gumman ibland snodde omkring och var ond, så skrattade Augusta med full hals, hvilket gjorde att gumman hejdade sig i farten och blef vid godt lynne igen, sedan hon fått gifva sin lilla hetta luft i ett: »Husch då, så hon gafflar! passar det sig att gaffla så där, tycker du?»

»Ja, ha ha ha!» fortsatte Augusta, »frun ä’ så rolig så!»

»Du ä’ visst rolig du!» småputtrade gumman, och snodde af in i sitt inre rum, medan Augusta, ungefär lika tyst och lika lätt på foten som en elefant, begaf sig af ut i köket.

Som gammal sjömanshustru hade gumman Granke tvenne vanor, som hon aldrig lade bort: hon vaknade alltid klockan fyra hvarje morgon, och det första hon gjorde när hon kommit upp, var att hon tittade ut genom fönstret för att se efter hvad det var för vind för dagen. Hon hade nämligen Optiska telegrafhusets vindflöjel midt framför sig, och den försummade hon aldrig att rådfråga vid viktiga tillfällen, liksom hon heller aldrig underlät att jämföra sina klockors gång med tidkulans fällande på navigationsskolans tak. När gumman vaknade klockan fyra, uppstod merendels följande samtal mellan henne och den yrvakna Augusta, som under den mörka årstiden alltid måste tända på en stryksticka för att se hvad klockan var: