Må vi något lyssna till de skäl, som anföras från vardera hållet, och till sist söka väga skäl mot skäl.
Låt oss först höra de skäl, som indeterministerna åberopa.
Deras huvudargument är helt enkelt detta: viljans frihet är ett faktum, som vi i vår inre erfarenhet kunna konstatera med minst lika stor visshet som något som helst i den yttre erfarenheten givet faktum. Vi äga en fri vilja, ty vi känna oss fria. Vi märka, huru vi själva fritt bestämma oss, när vi välja mellan olika handlingsmöjligheter. Att tvivla på detta vårt eget omedelbara medvetandes inre vittnesbörd, är minst sagt lika orimligt, som att betvivla tillvaron av den yttre värld, som vi fatta med våra sinnen.
Vi kunna visserligen taga miste om de motiv, som påverka oss i beslutets ögonblick. Vi kunna t. ex vid ett visst tillfälle tro oss handla rent oegennyttigt, under det att i själva verket en i vårt självslivs omedvetna djup fördold egoism väsentligt påverkat oss. Men att därav draga den slutsatsen, att hela frihetsmedvetandet är en illusion är att "kasta ut barnet med badvattnet". Vi äro visserligen mången gång mera ofria än vi tro, men det finnes ock tillfällen, då vi med sådan klarhet ställa de olika handlingsmöjligheterna mot varandra och under överläggningen så tydligt mäta deras värden i jämförelse med varandra, att frihetsförnekelsen blir en ren orimlighet.
Då emellertid detta argument ej verkar på deterministerna, utan dessa hålla för en tom illusion, vad indeterministerna anse vara ett oförnekligt inre faktum, så gå de sistnämnda ett steg längre och hänvisa till de följder, som frihetsförnekelsen skulle ha för vår livsåskådning i det hela och för livet självt.
Hava vi icke en fri vilja, så finnes för oss intet som förtjänar kallas plikt och därmed över huvud ingen moral. Om det icke finnes för oss några olika handlingsmöjligheter, så finnes heller intet moraliskt "böra", utan endast ett naturnödvändigt "måste". Men då äro ock alla handlingar av samma moraliska värde eller, rättare sagt, moraliska värdelöshet. Ingen skillnad finnes då mellan gott och ont, mellan dygd och last, mellan rätt och orätt. Allt moraliskt ansvar försvinner, ingen rår själv för huru han handlar. Man handlar alltid så, som man måste handla. Därmed punkt och slut.
Men hur skall ett mänskligt samhälle på en sådan grund kunna byggas upp? Staten kan visserligen även med deterministiska förutsättningar anse sig berättigad att mot vissa handlingar använda straff såsom ett statens medel till självförsvar. Men hur skall det kunna vara rättvist att i sådant syfte tillfoga brottslingen lidande, då denne lika litet rår för att han handlar samhällsvidrigt, som de andra ha någon personlig förtjänst i och med sitt rättrådiga handlingssätt. Och huru skall man från deterministiska förutsättningar kunna bygga upp något kulturliv eller över huvud bygga upp något alls? Skall icke föreställningen om alltings nödvändighet, beröva vår vilja dess energi. Allt sker ju enligt den deterministiska åsikten, även om vi lägga armarna i kors, varför då röra dem? Man har ju hos turkar och ryssar historiskt sett, huru fatalismen verkar till företagsamhetens försvagande. Liknande verkan på individerna och folken måste all determinism få, om den verkligen blir den härskande livsåskådningen och dess anhängare icke, sin åsikt till trots, i de enskilda fallen själva låta sig av frihetsillusionen eggas till handling.
En annan avskräckande följd drager determinismen med sig, nämligen en all livslycka dödande pessimism. Hur skola vi nämligen kunna bevara den för livet behövliga optimismen, om vi med deterministerna taga allt, som sker världen, såsom i världsplanen ingående rent nödvändiga beståndsdelar. Här sker så mycket ohyggligt, mödrar mörda sina barn, män plåga sina hustrur till döds, världskrig utkämpas och makt sättes med våld i rättens ställe. Om nu allt detta ingår i den av evighet bestämda livsplanen, hur skola vi då kunna bevara, vår tro på livet? Är icke från denna synpunkt determinismen en rent ohygglig världsåskådning, inför vilken vi måste rysa tillbaka? Den ger sig ut för att vara frukten av allvarligt sanningssökande, men förutsätter den icke för att bliva uthärdlig antingen ett lättsinne, nog ytligt för att aldrig befatta sig med några värdeomdömen om världen, eller ett hjärta nog kallt, för att icke erfara några djupare mänskliga känslor?
Sannerligen man måste ha starka skäl för att låta sig drivas till en så livsfientlig världsåsikt. Vilka äro då de argument, som deterministerna åberopa?
Den form av determinism, som först möter oss i filosofiens historia, är den psykologiska determinism, som formulerades av Sokrates i hans ryktbara sats: "Den, som vet det rätta, gör det rätta; ingen handlar frivilligt orätt, utan endast därför att han ej vet det rätta".—Denna uppfattning var naturlig för Sokrater i följd av den entusiasm, som hos honom väckts genom upptäckten av den begreppsmässiga kunskapens allmängiltiga värde. Det citerade påståendet innebar nog också för Sokrates en rent personlig sanning: hans karaktär var sådan, att han ej ett ögonblick kunde frestas att handla mot bättre vetande. Men hur är det i det stycket med oss andra? Ack, huru ofta måste vi icke instämma i den romerske skaldens ord: "Video meliora proboque, deteriora sequor" (jag inser och skänker mitt gillande åt det bättre, men jag följer det sämre)! Det är så många gånger ej huvudet, utan hjärtat, som styr våra handlingar. Vi kunna därför alltför väl veta det rätta, men göra det orätta. Insikten binder icke vår viljas frihet. Snarare bestämmas våra åsikter särskilt på det moraliska området mera av våra känslor och vår vilja än dessa ledas av åsikterna.