Samma psykologiska misstag, som Sokrates i detta hänseende begick, präglade också den allmänna tankeriktningen under det tidevarv, som just därför kallas upplysningstiden, den tid, då man trodde att i stort sett inte annat behövde göras för att föra kulturen framåt än höja förståndets upplysning. Med fördomarna och vidskepelsen skulle ock brotten och lasterna försvinna.

Nogsamt har historien nu visat oss "sena tiders barn" grundlösheten av denna intellektualistiska optimism, som för övrigt vederlagts redan genom kristendomens djupa syndmedvetande och inom vetenskapen fick sin dödsstöt genom Kants lära om "det radikalt onda" hos människan.

Den för medeltiden specifika formen av determinism var den som vi kunna kalla den teologiska determinismen. Enligt denna såg man i Guds allmakt och allvetande hinder för människans viljefrihet. Om människan kunde själv något fritt besluta och utföra, så skulle hon ju kunna rubba Guds allmänna världsplan och gäcka det allvetande, med vilket Gud av evighet, förutsett allt vad som skall hända och ske, däribland även varje enskild mänsklig handling, den därför ej kan bliva någon annan, än den av Gud förutsedda och därför allt från tidernas morgon förutsedda. Till detta åskådningsätt bekände sig Augustinus i sin predestinationslära och även Luther, som fällt det drastiska yttrandet: "människan är en häst; rides den av Gud, så kommer man till himlen; men rides den av djävulen, så bär det till helvetet".

Denna åsikt röjer en alltför låg uppfattning av Guds väsen och vårt förhållande till honom. När man i Guds allvetande ser ett hinder för människoviljans frihet, visar man, att man fattat Guds tänkande såsom underkastat tidstillvarons brister. Man har därvid förbisett, att Gud är evig, och att evighet ej betyder tillvaro i all tid, utan upphöjdhet över allt vad tid heter. För Gud finnes intet "före" och "efter", utan skola vi med en från vår värld hämtad bild positivt uttrycka formen för den gudomliga verkligheten, så lever han i ett ständigt "nu". Att hos honom tala om ett förutseende, ett vetande på förhand, som sedan behöver bekräftas av verkligheten, är en krass orimlighet och att i ett sådant gudomligt förutseende antaga ett hinder för viljans frihet är lika stridande mot de sanna gudsbegreppen som mot en riktig uppfattning av människans väsen. Även hon tillhör med sitt innersta väsen evighetsvärlden och hennes tidsliv är därav blott ett ofullkomligt fenomen.

När man i Guds allmakt ser ett hinder för människans viljefrihet, har man fattat förhållandet mellan Gud och människan på ett alltför yttre sätt. Man har föreställt sig Guds makt och människans makt såsom bredvid varandra, såsom tvenne konkurrerande makter, av vilka ej den ena kan vara en allmakt, utan att den andra blir alldeles maktlös. Men har man då gjort klart för sig, vad det betyder att på detta sätt beröva människan all makt? Det skulle konsekvent innebära ett fullkomligt förintande av hennes väsen. Hon skulle då ej ens kunna liknas vid den häst, som rides av Gud eller av djävulen, utan hon skulle vara ett rent intet, som ej kunde ridas varken hit eller dit. I verkligheten stå vi icke i detta yttre förhållande till Gud, utan "i honom leva vi, röras vi och hava vår varelse", liksom från andra sidan sett, han är icke utom oss, utan inom oss, utgör värt eget innersta jag. All vår makt är därför på samma gång hans makt; och vår viljas frihet, dess upphöjdhet över naturnödvändighet, är just ett uttryck för vår delaktighet i den gudomliga allmakten. Det är därför så långt ifrån, att Guds allmakt hindrar vår frihet, att tvärtom vår vilja är fri endast i samma mån som Guds makt verkar inom oss. Det är detta vi kalla Guds nåd, och denna är på samma gång vår högsta frihet.

Ingen av de nu antydda formerna av determinismen, varken den psykologiska eller den teologiska, är emellertid den specifikt nutida formen av determinismen. Denna är en helt annan; vi leva ej längre i någon naivt optimistisk upplysningstid, ej heller i en tid, då det religiösa betraktelsesättet utövar tankeledningen. Utan nu är det naturvetenskapen, som sitter i kulturens högsäte och vill trycka sin prägel på hela världsåskådningen. Vår tids form för förnekandet av viljans frihet är därför vad man kan kalla den naturalistiska determinismen.

För denna skulle jag icke kunna redogöra utan en rätt utförlig framställning av den s.k. naturvetenskapliga världsåskådningen, och kritiken av denna skulle ock egentligen kräva ett större utrymme, än här nu står mig till buds. Men rörande den nämnda världsåskådningen har jag redan något yttrat mig i min förra föreläsning här om "Vår tid och religionen". Jag anser mig därför nu kunna inskränka mig till att blott fullständiga denna kritiska framställning genom några få anmärkningar, särskilt rörande naturalismens skäl för förnekandet av viljans frihet.

Den naturalistiska världsåskådningen är vanligen en radikal materialism, som vill förklara allt ur kraft och materia. Båda fattas såsom eviga i betydelsen av ej i tiden uppkomna och ej heller i tiden förgängliga. Materien med dess oändliga massa av atomer och molekyler har alltid funnits och skall alltid förbliva, till sitt väsen sig ständigt lik, ehuru under kraftens eller energiens inverkan den är försatt i ständig rörelse och därunder smådelarna stå i växlande relationer till varandra och ingå i olika sådana mer eller mindre kortvariga kombinationer, som vi kalla de yttre tingen. Även energien är ouppkommen och oförgänglig. Dess kvantum är oföränderligt; ehuru den kan växla former, än framträda såsom kemisk energi, än såsom ljus eller värme, magnetism eller elektricitet, än såsom mekaniskt arbete o.s.v., behåller den ständigt samma energimängd, enär den ena energiformen enligt bestämda ekvavalensmått utan kvantitetsförändring förbytes i den andra. I detta materiella universum ingår enligt den materialistiska naturalismen också själslivet, som intet annat är än vissa molekylära rörelser i hjärnans gangliceller. Över huvud är allt vad som sker i universum intet annat än rörelser, och dessa bestämmas i allo av de eviga naturlagarna.

Om naturalismen ej utvecklar en sådan radikalt materialistisk psykologi utan i viss mån erkänner en specifikt psykisk verklighet, så antager den dock att viljan alltigenom är bunden genom inflytandet av i tiden föregående orsaker. Man fäster då uppmärksamheten vid att viljan aldrig bestämmer sig utan vissa känslor såsom motiv och gör gällande att hon därvid med nödvändighet bestämmes genom det vid tillfället starkaste motivet.

Att i en sådan världsåskådning ingen plats finnes för en fri vilja, är ju givet. Allt är i den så fattade världen naturnödvändigt bestämt. Ingenstädes finnes några olika reala möjligheter; endast ett är i varje fall verkligt och detta på samma gång nödvändigt. Att antaga en fri vilja, är att förneka kausalitetslagens universalitet och detta detsamma som att beröva naturforskningen en av dess oundgängliga postulat och öppna dörren på vid gavel för allsköns vidskeplig tro på underverk och trolldom. Kunde en fri vilja ingripa på någon punkt i världsförloppet, så skulle därigenom energiens kvantum än kunna ökas, än minskas, och lagen om kraftens bestånd—den andra oundgängliga förutsättningen för allt vad naturvetenskap heter—vara störtad.