Väl må indeterministerna klaga över att naturalismen berövar dem en mängd av deras käraste älsklingsföreställningar, rycker undan stöden för den konventionella moralen, fyller i klyftan mellan moralisk skuld och förtjänst, kräver en annan grund än den gamla för straffbarheten o.s.v. De klaga, men—de klaga dumt; ty man skall ej klaga över det, som är nödvändigt, utan endast lära sig att klokt och ödmjukt finna sig däri och "göra en dygd av nödvändigheten".
Luften är tunn däruppe på vetenskapens höjder, men man måste vänja sig att andas den luften. Egentligen är den i hög grad hälsosam. Det är också kallt däruppe. Men man måste härda sig och lära sig att stå ut med den temperaturen. Och så höja de naturalistiska deterministerna stolt sina kalla huvuden i den tunna luften och tro sig kunna leva utan de livslögner, som vi andra stackare så hänga oss fast vid.
Vad skola vi nu å vår sida säga om denna världsåskådning? Vilja vi för dess lag släppa vårt evangelium?
Pascal har en gång sagt: "hjärtat har sina skäl, som förståndet ej förstår sig på." Naturalismen går till ytterlighet i underkännandet av dessa hjärtats skäl, vilka i själva verket äro ännu betydelsefullare för oss människor än alla förståndets skarpsinniga argument.
Uppgiften är att utbilda en världsåskådning, som tillfredsställer på en gång huvudets fordringar och hjärtats krav. Det gör icke naturalismen, och därmed är denna världsåsikt enligt min åsikt dömd.
Det är en ensidig världsåskådning, som godtyckligt till all verklighet utsträcker vad endast gäller om den oorganiska naturen. Redan när det gäller att förklara livsföreteelserna hos de organiska varelserna, hos växter och djur, visar sig otillräckligheten av den mekaniska naturförklaringens principer. Det finnes hos dem något mer än de fysiska och kemiska förloppen, vilka kunna reduceras till en mekanisk kausalitet. Det gör sig här gällande särskilda teleologiska principer, som på något sätt leder naturförloppen i ändamålsenlig riktning, d.v.s. för fyllande av den organiska varelsens livsbehov. Dessa principer är det vi sammanfatta under namnet liv, och detta, livet, kan icke på naturalismens sätt förklaras.
Redan här möter man något, som står över den rena naturkausaliteten,—visserligen ännu icke en fri vilja, men en sorts förebud därtill.
Ännu tydligare bliva dessa förebud, så snart man från betraktelse av det kroppsliga livet skrider över till iakttagande av själslivet, till de olika yttringarna av medvetande. Därmed föres man över från naturen till anden, som har sina egna lagar, helt andra än naturlagarna.
Inom sinnesförnimmelserna är man ännu delvis bunden vid de yttre intrycken. Så långt som föreställningsförloppet kan förklaras genom idéassociationerna, kan man ännu väsentligen röra sig med orsaksförklaringar. Men när man så kommer till det logiska tänkandet, visa sig alla sådana förklaringsförsök otillräckliga. Därmed är man inne på ett andligt område, där personligheten själv väsentligen bestämmer sitt innehåll.
Sedan man konstaterat denna tankens relativa självständighet, förvånas man ej över att finna ock en viss självständighet eller frihet hos viljan. I dennas lägsta yttringar, drifterna och instinkterna, har ännu naturkausaliteten ett dominerande inflytande. Rester av detta stå ännu kvar hos begären, där det tillfälliga godtycket råder. Men kommer man så vid sin betraktelse över till den egentliga viljan, som bestämmer sig, efter klar överläggning, med fullt medvetande fattar sina beslut och avsiktligt utför dem i handling,—ja, då är man inne på den fria viljans område. Denna medvetna vilja bär själv vittne om sin frihet, den känner sig fri, vet sig fri—och är därför fri.