Mot det deterministiska argumentet om att viljan i varje fall bestämmes av det starkaste motivet, framhåller jag först och främst att enligt regeln motiven äro kvalitativt skilda, så att valet mellan dem icke kan avgöras efter ett rent kvalitativt förhållande mellan starkare och svagare. För övrigt är att märka, att vi genom vår makt över uppmärksamheten kunna inverka på motivens styrka. Det motiv, som vi uppmärksamma, förstärkes, det som vi ej uppmärksamma försvagas. I viss mån kan därför vår vilja själv bestämma motivens styrka.
Men hur går det då med kausalitetslagen och lagen om kraftens bestånd, dessa naturforskningens grundprinciper, och hur går det därföre med naturvetenskapen själv, som bygger på deras tillämpande?
Därför behöver man icke hysa någon farhåga. Intet hindrar naturvetenskapen att på sitt område framgent använda dessa principer, ehuru den ej har rätt att utsträcka dem över naturens område till andens, om vilken naturvetenskapen alls ej handlar, om den är nog kritisk att iakttaga sina naturliga gränser.
Ja, men om människan med sin fria vilja kan ingripa i naturförloppen, hindras ej därigenom säkerheten i alla naturvetenskapliga beräkningar och förutsägelser? Härvid bör man besinna, att även deterministerna sakna alla resurser för att säkert förutsäga mänskliga handlingar. Även om de taga för givet, att alla sådana ledas av en mekanisk kausalitet, äro de genom det mänskliga själslivets invecklade beskaffenhet hindrade att så genomskåda detsamma, att de kunna förutsäga de mänskliga handlingarna. Klokt nog avhålla sig därför även deterministerna från varje försök till säkra förutsägelser på de områden, där de kunna vänta sig ingrepp av mänskliga viljor. Resultatet med avseende på de naturvetenskapliga beräkningarnas räckvidd är sålunda faktiskt precis detsamma, vare sig man utgår från deterministiska eller indeterministiska förutsättningar.
Kausalitetslagen är för övrigt alls icke ett axiom, vars allmängiltighet på något sätt är självklar. Den är endast ett teoretiskt postulat, en arbetshypotes, som man har allt skäl att använda, så långt som den visar sig stämma med erfarenheten och verkligt underlätta den vetenskapliga förklaringen, men heller icke ett enda steg längre. Att pocka på dess giltighet på ett område, där den tvärtom försvårar förklaringen, är endast en kortsynt envishet, som alls intet har att göra med sunda vetenskapliga metoder.
Och vad är det erfarenhetsmässiga upphovet till orsaksbegreppet? Inom naturen erfara vi aldrig det inre band, som binder orsak vid verkan. Utan uppslaget till begreppet i fråga har man hämtat från erfarenheten om viljan såsom orsak till sina handlingar. Föreställningen om naturorsaker utgör sålunda alltid ytterst en frukt av en viss antropomorfistisk naturuppfattning. Man har utgått från erfarenheten av viljans fria kausalitet; när man sökt tillämpa denna på naturen, har man måst modifiera begreppet, sätta en mekanisk kausalitet i stället för den fria, personliga kausaliteten. Sedan den modifikationen i naturförklaringens intresse skett, vill man vända om analogien och utsträcka den mekaniska kausaliteten även till viljan! Är icke det oberättigade i ett sådant analogislut påtagligt?
Och lagen om kraftens bestånd, rubbas den av indeterminismen? Det är icke otänkbart att viljan kunde ingripa i naturförloppet utan att varken öka eller minska energiens kvantum, nämligen genom att redan befintliga latenta krafter av viljan tvingas att utlösa sig i levande kraft.
För övrigt gäller denna lag endast om ett inom sig slutet och begränsat naturområde. Tillämpad på universum i det hela är den meningslös, ty universum är oändligt. Att där tala om ökning eller minskning är påtagligen orimligt.
Med denna kortfattade framställning anser jag mig visst icke hava löst viljefrihetens gamla och alltid lika aktuella grubbelproblem. Jag har på sin höjd givit några svaga antydningar om i vilken riktning lösningen enligt mitt förmenande bör sökas.
Längre lär man heller icke kunna komma med en enda föreläsning. En i någon mån tillfredsställande lösning kan problemet ej få annat än mot bakgrunden av en hel världsåskådning, sålunda såsom en integrerande detalj inom ett fullständigt filosofiskt system.