Punkt (.) sättes:
1) Efter meningar, som icke utgöra direkta frågor eller äro utrops-, önske- eller uppmaningssatser. Ex. Alla nya sanningar möta i början motstånd.
2) Efter ofullständiga satser, t. ex. svar, samt efter vissa enstaka ord och uttryck, hvilka ej kunna anses såsom fullständiga satser, t. ex. de flesta öfverskrifter, boktitlar, inskrifter m. m.
3) Stundom i stället för utropstecken, i synnerhet efter längre meningar, hvilka innehålla en önskan eller en uppmaning.
4) Såsom förkortningstecken: t. ex. (= till exempel), d. v. s. (det vill säga), o. s. v. (och så vidare), m. m. (med mera), i st. f. (i stället för).
Anm. Fel emot den första af dessa regler äro ytterst vanliga och röja alltid okunnighet eller tanklöshet. Mången skrifver komma, då sammanhanget (afslutad mening) nödvändigt kräfver punkt eller annat större skiljetecken. I ett tidningsnummer står: “Ni bör taga i betraktande Er ålder, krafterna förminskas och själsförmögenheterna med dem.” Detta borde vara: Ni bör taga i betraktande Er ålder. (Kropps-) krafterna förminskas, och själsförmögenheterna med dem.
Den oriktiga föreställningen, att ordet men icke får stå i början af en mening, framkallar sådana interpunktionsfel som nedanstående: “Patronen fordrade, att tjenarne skulle slafva från tidigt på morgnarna till sent på aftnarna, men icke nog dermed. Han gaf dem ej tillräcklig föda.” I st. f. Patronen … på aftnarna. Men icke nog dermed: Han gaf …
Stundom får man se punkt, der meningen icke är afslutad. Så t. ex. var det i synnerhet förr mycket vanligt att sätta punkt i st. f. komma vid början af relativsatser (satser, som börja med hvilken, som, hvarpå o. s. v.).
Frågetecken (?) nyttjas:
1) Efter direkta frågor (ord och satser), äfven när de stå inuti en mening. Ex.: Hvarföre? Hvad har händt? Hvem der? ropade han. Har du hört nyheten? frågade han.