Sven.
Tacker herrn, som är så god och kommer ihåg honom. Gunås, det har inte varet rektigt med gossen, alltse’n han slog sej ifrå studerninga.
Men hvad var det för ett besynnerligt infall af Erik, att han öfvergaf boken? Han hade ett ovanligt godt läshufvud.
Lisa.
Det må herrn väl säje. När han var bare en liten, liten tosing, så var han så begifven på läsning, att han låg hele da’n igömmen på spishälla inne i stuga och stafva’ i katchesen.
Sven.
Ja, det är ackerat sant, och derför tänkt’ jag som så, att eftersom jag Gudskelof har skälig god råd, så skull’ Erik få gå läsvägen, fastän det koster fläsk, inna en hinner bli fullärd. Om herr Patron mins, så fråga’ jag Patron om råd i den saka.
Brukspatronen.
Det mins jag rätt väl. Jag tyckte om Erik; han var en stilla och beskedlig gosse, och som jag ansåg, att Wilhelm borde ha någon att täfla med, så lät jag Erik få läsa tillsammans med honom der hemma för hans informator.