Lisa.
Ja, herre Gud, Patron var allt så god imot gossen, så vi aldri kan tale nock om’et. Och han las allt så ohejligt, att när herr Wilhelm reste in te skoln i Carlstad, så rådd’ Patron oss, te låte Erik följe med och fortsätte studerninga, som vi också gjorde. Gud signe herr Wilhelm, han höll sej inte för god, äfven se’n han ble äldre, te vare ihop med bondpojken.
Wilhelm.
Åh, Erik var nog en gosse, som förtjente att vara god vän med. Han gjorde sådana framsteg i Carlstad, att jag verkligen fick läsa allt hvad jag förmådde, för att inte bli efter honom.
Lisa.
Ja, vi gladd’ oss allt så möcke öfver honom också, och trodde så vesst, att han skull’ läse te prest, och med tia bli en lika fräsande fader te predike, som prosten vår. Men gunås, det var inte så väl heller.
Sven.
Nej, det var inte så väl. Ett tu tre kom det på’n, att han skull’ kaste bort boka och bli bonne igen, som far sin. Det hjelpt’ inte hvad vi sa’ imot’et, hvarsken med låck eller påck.
Brukspatronen.
Nånå, genom detta hans beslut är ju ingen skada skedd. På läsvägen är det svårt och trångt om utkomst; men en förmögen bonde har ett lugnare och sorgfriare lif, än mången.