Se’n tog jag i famnen min vänaste mö,
Och sporde den kära:
”Vill du mej förära
Till fästning en kyss nu så rosenderöd?”
Då log hon, min tärna,
Så blid som en stjerna,
Och rodna’ på kinden och neg och sa’: ja!
Och derför är jag nu så gla’, så gla’;
Ja!
Derför är jag nu så gla’.