(Under sången ha Sven och Lisa tittat ut ur stugdörrn och lyssnat. Vid dess slut träda de fram till Erik.)
SJETTE SCENEN.
SVEN. LISA. Den Förre.
Sven.
Det var nu rektigt nymodigt, te få höre dej sjunge nånting muntert, Erik. Dine viser bruker annars gå på en så satans sorglåtig ton.
Erik.
Ja, jag har också bra sällan något att vara rätt glad öfver.
Sven.
Och hvems är fele, vill jag fråge, om inte ditt ege? Du ångrer, kan jag förstå, att du öfvergaf studerninga och slog dej på te bli bonne.
Erik.