Anna.
Nu är du elak, Anders. Tala inte så der, för då går jag ifrå dej. Jaha du!
Anders.
Bli inte ledsen. Jag vet nock, att du inte är högfärdig, fastän folke i sockna tror så, för det du aldrig vill vare med på pigdansera. Men det kommer sej deråf, att du ble så fint uppfostrad med Mamsell på herrgåln; och kanske, när det kommer allt ikring, går du ändå och vänter på, att det ska komme en grann och ståtlig herre och ta dej te äkta.
Anna.
Jojo, ditåt lutar det, min lilla gosse.
Anders.
Men då får du allt akte dej, så att det inte går med dej som det geck med fleckan i visan: hon vänta’ och vänta’ så länge, att hon feck ingen te slut.
Anna.
Den visan mins jag mej inte ha hört. Den får du lof sjunga för mej, Anders.